Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Konstnärsförbundets män. Minnen och intryck av Prins Eugen - Inledning av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar Al a s c o II Silfverstolpe
Richard Bergh: Cypresser.
Firenze, i 8 g y.
Fru M. Holtermann, Stockholm.
»parisersvenskarna» förmådde skapa en ny
stil med ett helt annat kynne än det kräsna
valörmåleri de odlade i sin första ungdom,
är Konstnärsförbundets evärdeliga ära.
Denna konst har utan tvivel rönt
inflytande av sekelslutets syntetiserande
rörelser — av mästare som Arnold Böcklin, en
gång en heros, Puvis de Chavannes och
Gauguin — den står i någon mån i
tacksamhetsskuld till det norska måleriet, som
tidigare funnit vägen hem, men den kan inte
tillfyllestgörande förklaras genom att man
drar upp förbindelselinjer ut mot Europa.
Den har djuptliggande nationella
förutsättningar, och den får form under livlig
växelverkan med den samtida dikten i vårt
land. Ställer man samman ett album över
90-talet, så är det sannerligen inte svårt att
få ord till bilderna och bilder till orden.
En del av detta måleri kan tyckas i sämre
mening tidsbetingad — färgen har gärna
en viss tyngd — men nog utgör det i stort
sett en insats, som svensk konst har skäl
att vara mycket stolt över. Räkna vi upp
de mest originella företeelserna i vår
målarkonst, så nämna vi de uppländska
kyrkomålningarna från 1400-talet, den Pilo som
målade Gustaf III:s kröning, Ernst Josephson
och 90-talets romantiska landskapskonst.
Det var på Konstnärsförbundets
utställning 1894 som allmänheten blev till fullo
varse vad som hänt. En elak kåsör
konstaterade att de »rödaste röda nu målade det
blåaste blå». Publiken oroades denna gång
av de musikaliska stämningsanslagen, av de
mystiskt sugande sommarnattstonerna, det
djupt blåtonade vinterdunklet på dukarna.
De olika skedena i denna märkliga
transformationsprocess äro ännu inte gripbara;
uppgiften att söka klarlägga dem ligger i
varje fall utanför ramen för denna
inledning. Som pionjärer för den nya
landskapsuppfattningen finna vi emellertid Prins
Eugen, som redan med Insjön (1891,
Nasjonalgalleriet, Oslo) utbildat den
panoramastil, som är så karakteristisk för skedets
patetiska naturhymner, Georg Pauli, vars
midsommarvaka (1891) har hela den
vemodiga drömstämningen, och Karl
Nordström, som mitt under sin impressionistiska
period utför några märkligt koncentrerade
kolteckningar med motiv från Visby
(Ringmuren och Galgberget, daterade 1889).
Föregångsman var också Richard Bergh,
kretsens rörligaste intellekt, alltid på post
i väktargången — hans Döden och flickan
tillkom redan 1888, alltså vid en tidpunkt
då dylik fantasikonst inte stod på
dagordningen. Den definitiva omsvängningen, som
456
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
