Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Konstnärsförbundets män. Minnen och intryck av Prins Eugen - Inledning av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar Al a s c o II Silfverstolpe
Per Hasselberg: Näckrosen. 18 g 3.
Valdemars udde.
landskapen ha en trotsigt viril klang, men
någon gång kan han också skapa idyller
med glansen av en häftig lyckokänsla. Som
målare kom han liksom Prins Eugen i
kontakt med nyare strömningar, men i
kolteckningarna håller han sig till det sista till
en form, som med sin lyriska intensitet
ligger långt borta från allt vad skizz heter.
Nils Kreuger tog på sin lott att tolka
skönheten över de öländska strandängarna, där
korna beta i maklig ro eller hästflockar svepa
fram. Han var nog den i kretsen som hade
svårast för att lämna det luddigt mjuka
franska valörstudiet. Men 1894 var han klar
med sin fina lineära stilisering, som då
den senare försattes med ett prickmanér
skulle komma så mycken oro åstad, men som
tillät konstnären att förena intimitet med
storhet. Eugène Jansson, »blåmålaren» par
préférence, återgav Stockholms utkanter
med väldiga husblock utslängda i
skogsbackarna, men framförallt ägnade han sig
åt att tolka skönheten hos »staden vid
vattnen» i stora nattbilder. Ur dessa med
frenesi målade nocturner, där stjärnor och
lyktor flämta i det liksom skummande mörkret,
slår emot en en urtids- och ödslighets-
stämning, upplevd av skälvande nerver.
Och så gör han den märkligaste
helomvänd-ningen i hela vår konst. Han stryker bort
det blå från sin palett, han vänder sin blick
från utsikten genom atelierfönstren, och
framför honom posera nakna mansfigurer,
vilka han återger med lidelsefullt intresse
för statur och muskelspel. Richard Bergh
är också landskapsmålare, det finns i hans
produktion många dukar med
skärgårdsmotiv, där fångandet av naturens blonda
harmonier varit honom uppgift nog, men
särskilt under det skede vi närmast syssla
med — 90-talet — använde han gärna
naturen som ram för fria fantasiskapelser.
Visbys ringmur och havets vidd såg han i
en vision, där huvudintresset knöts till
från fjärran brusande, gyllene galärer. I
en backe med marken översållad av
kaval-jersparoller tecknade han Riddaren och
jungfrun i yvigt svajande medeltidsprakt.
Söker man en motsvarighet till detta måleri
i den samtida lyriken, finner man den hos
Oscar Levertin. Men sin största insats
gjorde Richard Bergh som
människoskildrare. Bland den svenska konstens yppersta
porträtt måste räknas den fantastiskt sug-
458
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
