Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Konstnärsförbundets män. Minnen och intryck av Prins Eugen - Inledning av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar Al a s c o II Silfverstolpe
ligt hans egen utsago »mer än någon annan
ger hans innersta». Samma vördnad för
naturen utmärker också Bruno Liljefors;
ehuru han tagit intryck av 90-talets
dekorativa strävanden har han i stort sett
förblivit »plein-airist», förhäxad av markens
valörer, och så förtrogen med sin
motivvärld, som om han likt Mowgli växt upp
bland djuren. I hans väldiga produktion
uppenbaras den svenska vildmarken, där
den tassande jägaren är den enda mänskliga
varelsen och om vilken vår konst tidigare
ingenting vetat. Carl Larsson hade redan i
ungdomen en utpräglad fallenhet för
illustrativa uppgifter. Berättarglädjen och
lusten för den markanta linjen svika
honom egentligen aldrig. De göra hans
monumentala målningar till strålande verk
med en älskvärdhet i uppfattningen och
en festivitas i rytmerna, som få oss att
tala om en återuppstånden rokoko, och de
prägla hans akvarellserier, vars ljusa
borgerliga evangelium lär ha berett hugnad åt
soldaterna i skyttegravarna under
världskriget. Carl Wilhelmson har färgens blonda
brokighet gemensam med Carl Larsson.
Men Carl Wilhelmson var en son av det
schartauanska Bohuslän, och hans
gestalter röra sig med statuarisk slutenhet och
med storögt allvar i fiskelägenas
havsom-sorlade värld. Hans folklivsskildringar äro
vid sidan av Zorns de mest genuina, vår
målarkonst kan uppvisa, och en
påminnelse om dem måste ovillkorligen vara
med även i en snabbskizz av den nationella
upptäckargärning som Konstnärsförbundet
mäktade.
Återstår att säga något om förbundets
skulptörer. Per Hasselberg, den ivrigaste
av alla »opponenter», dog redan 1894, ej
långt efter det han fullbordat Näckrosen,
som med sin förandligade sensualism är
hans skönaste verk. Den höggs i marmor
av Christian Eriksson, som efter Hasselberg
är den bildhuggare, vilken klarast hör
hemma i Konstnärsförbundet. Liksom Zorn
kom Eriksson av gammal bondestam, och
liksom denne blev han i stort sett realismen
trogen. Den sorts stilisering som gör våld
på naturformerna hade i honom ingen
förespråkare. Men vid sidan av synnerligen
karaktärsfulla porträttbyster och av
genremässiga småskulpturer, som röja
modellörens förtrogenhet med
konsthantverksuppgifter, rymmer hans produktion en serie
monumentalverk med en slående
naturlighet i uttrycket och en i stora plan
samlad form. Hans Bågspännaren är en
högeligen okonventionell apoteos över svensk
handlingskraft. Det är en stridsman ur
de djupa leden vi se, och om man så
vill kan denna hopknutna gestalt,
modellerad av en samvetsöm formens mästare
lämpa sig till vignett över
Konstnärsförbundet, vars män voro demokratiska i sin
syn på samhället, värmdes av nationellt
patos och ville satsa allt på sin livsuppgift.
Det är lyckligtvis sörjt för att
eftervärlden har en levande bild av hur de män
tedde sig, som styrde och ställde inom
Konstnärsförbundet vid periodens slut.
1903 återgav Richard Bergh förbundets
styrelse under överläggning i en målning
som har icke så litet av ett gott holländskt
»regentenstucks» klarhet, värdighet och
kraft. Duken hänger i Nationalmuseum,
omramad av verk, som glansfullt
representera de konstnärer, vilkas drag Bergh
förevigat. Kartongen till målningen har
även fått sin plats i en miljö, där den
passar i högsta grad. Den smyckar
nämligen Prins Eugens skrivrum på
Valdemarsudde.
Och det är inför denna mästerliga
kartong jag fått tillfälle höra Prins Eugen
berätta om sina vänner i Konstnärsförbundet.
Utanför fönstren glittrar vårvintersolen
över en av de mest tjusande utsikterna
i Sverige, och ljuset faller vackert på
berättaren, som återger minnen av kära
bortgångna konstnärskamrater. Det är väl den
enda kvarlevande i kretsen som talar:
460
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
