Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Benjamin Höijers intryck från Paris år 1800. Av Olof Höijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Höijer
denterna diskuterade ivrigt sinsemellan över
Montesquieus och Rousseaus respektive
meriter, framför allt i Uppsala.
En av dessa tankegrupper, vid namn
Juntan, vilken hade bildats av Benjamin
Höijer och hans båda goda vänner
Silverstolpe och Järta, anklagades snart av den
alltför konservativa regeringen för
jako-binism. Detta hade knappast någon annan
filosofisk eller praktisk mening än vad
1800-talet sedermera med stolthet skulle
nämna liberalism. Gruppens drivande kraft
var framför allt den unge Benjamin Höijer,
vilken i entusiastiskt trosnit men även med
vetenskaplig objektivitet höjde sin klara
stämma mot den rådande skepticismens
intellektuella anarki för att med värme
försvara de nya idéerna om individuell frihet och
etisk människovärdighet. Man kan knappast
förvåna sig att de funnit en djup genklang
i hans Dalahjärta, ty de voro endast det
andliga ekot av flera århundradens kamp
i Dalom för stolt oberoende och lagbunden
rätt. Juntan kämpade framför allt för mer
tankefrihet och större jämlikhet inför lagen
till förmån för en ny intelligensaristokrati
med klara idéer, beslutsamma viljor och
djupare känslor av social solidaritet. Det
var denna grupp som sedermera skulle giva
det svenska fosterlandet några av landets
främsta representanter för statskonst,
teologi, filosofi och litteratur såsom Hans
Järta, ärkebiskop Rosenstein, Höijer,
Kolmodin, Franzén, Almqvist och Marcus
Wallenberg. Deras idéer ligga till grund
för 1809 års regeringsform.
Efter att ha varit Daniel Boethius’
lärjunge i dennes kamp för kantismens
spridning i Sverige hade Benjamin Höijers
ytterst kritiska tanke, under inflytandet av
den tyske filosofen Reinhold, gått ut över
den königsbergske enslingens antinomier
och härigenom höjt sig över formens och
innehållets ingalunda ofrånkomliga
dualism. År 1797 företog den unge svenske
tänkaren en lång studieresa till Tyskland,
som då befann sig i en intellektuell
Sturm-und Drang-period. Han kom i personlig
beröring med den tyska tankens förnämaste
representanter och knöt varma
vänskapsband framför allt med Fichte, Schelling
och Schlegel men även med Goethe, Schiller
och hela den unga germanska romantikens
fylking. Bland nationens tröga massor
ryckte de fram likt andliga conquistadorer,
djupt övertygade om sin gudomliga
kulturmission. När Benjamin Höijer kom åter
till sitt fosterland, återsåg han med glädje
den gamla upsaliensiska universitetsstaden.
Höijers hjärta klappade av framtidshopp
om att tack vare sina nya meriter bli
ungdomens andliga ledare mot sanning, rätt
och skönhet. Han hade glömt att räkna
med politikens alltför mänskliga brister. En
verklig nedsvärtningskampanj begyntes mot
hans liberala idéer, vilka ytterligare
förvrängdes genom anklagelser om ateism.
Hade han ej knutit sanna vänskapsband
med tysken Fichte? Ali fri forskning
bannlystes av de maktägande, som utövade ett
hårt tryck på hela universitetslivet. Erik
Gustaf Geijer, en av Höijers trognaste
lärjungar och beundrare, har sedermera bittert
klagat häröver. Vid slutet av år 1799 blev
den unge filosofen tvungen att lämna sitt
fosterland. Ungdomen, som förstod hans
politiska framtidsevangelium, firade honom
emellertid med en hänförelse som kom
polismyndigheterna både i Uppsala och i
Stockholm att skälva. Efter att ha haft ett
sista möte med sina vänner i Norrköping for
han över Danmark till Belgien, varifrån
han i diligens fortsatte till den galliska
nationens uråldriga hemvist med dess nya
politiska experiment i republikansk
jämlikhetsregim.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
