Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Tre generationer. Johan August — Artur — Gunnar Hazelius. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eli F. Heckscher
lärftkramhandlare i Stockholm, med
härstamning från en betydande prästsläkt i
Hälsingland. Han kom under ett långt liv
att i ganska enastående grad spegla
växlande men likväl nära förenade
tidsströmningar, sådana de verkade på ett oerhört
mottagligt och eldfängt men ej mycket
självständigt idéskapande temperament.
Redan som sjuttonårig konstituerad
underlöjtnant kom J. A. Hazelius, under det
norska fälttåget 1814, under våldsamt
inflytande från sin officerskamrat, den
olycklige unge götisk-romantiske svärmaren Otto
Natt och Dag, av Verner Söderberg
karakteriserad som en »patriotisk landsförrädare»,
därför att han på grund av sina överspända
utfall mot Karl Johan 1815 drevs i
landsflykt för resten av sitt liv. Den yngre
vännen skrev senare om honom: »Han verkade
mycket på mig . . .; fosterlandskärlek ingöt
han hos mig i väldiga droppar», och vid
ett annat tillfälle: »Han var så historiskt
stämd. Gnistor till stora tragedier lågo i
hans sinne . . ., våra tänkesätt som
medborgare svallade så herrligt tillsammans».
När en gemensam bekant hade uppträtt
som Natt och Dags denunciant hos
regeringen, lämnade Hazelius på dennes bord ett
brev, som bragte honom själv i arrest på
högvakten och som bättre än något annat
dokument ger den prägel av våldsam
exalta-tion som nästan var den unge Hazelius’
normaltillstånd: »Lieut. Hazelius kan ej vara
lugn på en stormig ocean. Han leker ej,
jollrar ej flärdens ord med narrar — han
ser ej blomstren som stå vid ekens fot —
och fångar ej fjärilar då tordön går — han
kan ej som späda rankan linda sig kring
en stam, men han vet att vara stam själv,
och om tordönet splittrar honom, står dock
hans rot kvar.» Den parodiska
överspändheten i dessa utlåtelser kom dåvarande
justitiekanslern, den kylige
upplysningsmannen H. G. Trolle-Wachtmeister, till
vilkens bedömning en så farlig skrift hade
hänvisats, att tala om sin svårighet att
»utleta meningen av de götisk-orientaliska
bilder och uttryck som Hazelius, en
fosforistisk adept, däruti nyttjat.»
J. A. Hazelius blev aldrig sina lärofäder
rent personligt otrogen utan fortfor att
vårda sig om dem och deras närmaste till
det sista. Men det hindrade honom icke
från att byta dem med korta mellantider.
Redan före bekantskapen med Natt och Dag
hade en son till biskop Lehnberg gjort
honom till ivrig fosforist; och omedelbart
efter den förres landsflykt blev han bekant
med prästen och skalden Sam. Hedborn,
»och härav kom nya idéer i svang hos
mig . . .; Hedborn läste predikningar för
mig om nätterna». 1817 började Hazelius
läsa Novalis, och resultatet blev en ny
explosion: »Han är alldeles förfärligt skön,
. . . han är kolossal både mot Shakespeare,
Schiller, Milton och Klopstock» — i ett
annat brev tillägger han, säger hans
biograf, för säkerhets skull också Goethe,
Herder, Rousseau och M:me de Staël. Året
efteråt var det prästen Johan Dillner som
drog honom mot mysticism, och samma år
invaldes han i Manhemsförbundet, där en
äldre officer, Sturtzenbecher, »blev en ny
bekantskap, som också inverkat på mig;
han upptar fatalismens idé i ett djupt
andeligt inre». Men före årets slut har han funnit
att Sturtzenbechers lära är »fattig, oandlig,
okristlig; jag tål ej mera detta system».
Tiden var nu kommen för Janne Hazelius’
förste store lärofader: Carl Jonas Love
Almquist. Av Almquists vilda dyrkare var
han kanske den vildaste; han kallade
Almquist »den helige Guds mannen, vår allas
profet», »den helige Guds profeten», »en
av dem som sett Honom» o. s. v. I Janne
Hazelius’ korrekt borgerliga och religiösa
familj väckte dessa »Johannes’
uppenbarelser» helt naturligt stora
betänkligheter. Det verkligt demoniska hos
Almquists inflytande kändes också på nära håll,
när först en ung man i kretsen drabbades
av sinnesförvirring, därnäst Jannes i kulten
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
