Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Bellmans dramatiska arbeten. Av Arvid Stålhane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arvid Stålhane
lång. Utom gästgivarfolket och
kronobetjäningen synes rikets alla fyra stånd med
avsikt vara representerade, och dessutom
är mycket verkningsfullt inlagd en
tidstypisk och tacksam komedifigur,
märkt-schrejern med sitt tittskåp. Bellman själv
hade med stor framgång uppträtt i denna
skepnad vid ett par föregående tillfällen,
dels i Hallmans Skeppar Rolf, dels i
Tillfälle gör tjuven. I senare fallet var han även
författare till rollen, varför
marktschrejer-scenen i Tillfälle gör tjuven med rätta ingår
som bilaga till Bellmans dramatik. Skalden
härmar här på ett oförlikneligt sätt dessa
herrars ogenerade fablande på rådbråkad
tyska.
En antydan om pjäsens innehåll måste
bli färglös, om man icke först tar del av
den målande scenanvisning, som inleder
stycket. Då ridån går upp, ser man sålunda
framför sig:
En gästgivarestuga med långt bord och
väggfasta bänkar. Gästgiverskan, madam Märta,
sitter i sin vävstol, gästgivarn är sysselsatt med
några kärls kimning och bandande I taket hänga
allehanda festoner av gullpapper, äggkransar och
på gardinen vid fönstret madam Märtas
guld-broderade mössa m. m. En hylla med kökssaker
synes i fonden och ett gökur, under vilket
Hållkarlen ligger och sover; under gökuret hänger
gästgivarns hatt och peruk och på väggen en
liten spegel.
Det är en kulen vinterafton. Snön yr utanför
fönstren, men vilken bild av varm
hemtrevnad erbjuder inte hållstugan med sin
festliga dekorering! Här ordnar man nu
ytterligare för kvällens dubbla högtidlighet,
gästgivareparets silverbröllop och
mantalsskrivningen. Mor Märta gnolar på en gammal
folkvisa, då hon granrisar golvet. Snart
höras bjällror ute på isen, sedan växla scenerna
snabbt. Briljant sätter Bellman först in
lokalfärgen genom att låta en officer, kungl,
kurir till Finland, göra en hurtig entré.
Officeren begär hästar och får genomgå hela den
procedur, som ett hållombyte denna tid
förde med sig. Han svär martialiskt på tre
språk, prisar kungen, tar nådigt avsked av
värdfolket och lyses ut med en lykta.
Sedan marktschrej ern och med honom en hop
bondfolk och musikanter kommit in,
uppföres en dråplig seen kring dennes tittskåp.
Bellman har här excellerat i befängda
yttranden i en roll, som han antagligen ämnat
själv kreera. Mitt under den uppståndelse,
som förevisningen vållar, anländer plötsligt
mantalskommissarien med sin svit. Själva
förrättningen ger sedan skalden många
tillfällen att förlöjliga tidens kurialstil och
överflödsförordningarnas kineseri. Dialogen
kastar visserligen också en bjärt dager över
den hårda skattepressen på bönderna, men
Bellman slätar över med en kronobondes
kloka tal om landets behov efter sista
kriget och erinran om vad fäderna offrat
under Karl XII. Vid förrättningens slut
anlända nya resande. Man ordnar sig till
kvällens dansgille. Skålar utbringas för
kungahuset, varefter ridån faller.
Den här publicerade versionen av
Mantalsskrivningen har ett högst märkligt
inslag. Bellman har nämligen begagnat
tillfället att på ett mycket genomskinligt sätt göra
ett häftigt personligt angrepp på v.
krigs-fiskalen Enoch Nobelius, vilken våren 1794
hade föranlett skaldens bysättning på kungl,
slottet. Vi veta, hur djupt denna
förödmjukelse träffade Bellman, men detta hans
skarpa utfall, så olikt skalden, får nog också
ses mot bakgrunden av hans sista sjukdom.
Blott några månader efter manuskriptets
fullbordande var han död. — Bellman var
ju annars i hög grad sina vänners vän,
varpå han lämnat många bevis icke minst
i sin diktning. Hela sitt liv har han
uppvaktat med poem på sina vänners
bemärkelsedagar, hyllningar som stundom växte ut
till hela små dramatiska uppträden.
Särskilt har han sjungit till Sergels ära, och
sällan har hans sångmö framträtt med mera
tjusande behag. Där är t. ex. »Gracernas
besök» med musik av Kraus, det lilla poem,
som kallas »Sergels dröm», eller den namns-
36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
