Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Den gamla dalklockan. Av Hugo Gyllander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pittoreskare klädda även om de för övrigt voro ganska
lika vår tids människor. Hon hade skådat
män i stångpiskor, med puder i håret, med
broderade västar och paradvärjor, och damer
i styvkjolar och vidunderliga
håruppsättningar. Och hon hade sedermera sett andra
generationer, i andra dräkter. Hon hade
upplevat revolutioner och krig och restaurationer,
romantik och realism, poesi och prosa om
vartannat. Men ständigt hade hon stått i
någon vrå, lika lugn och oberörd som nu, och
för dagsländevarelserna, som sorlade i
rummet, sakta och entonigt förkunnat, att
minuter och timmar obönhörligen gått förbi.
Och vad hade hon ej hört allt! Utan tvivel
många kloka ord, men alldeles säkert ännu
fler tomma ord, dumma deklamationer och
fraser, allt det tomma och falska, som ligger
bakom »tidens» slagord, som så snart bli
gammalmodiga och löjliga inför en ny »tid»,
med nya deklamationer och slagord.
Hon hade hört nyheterna från Paris i sin
spädaste barndom. Underbara nyheter, hade
ungdomar av båda könen tyckt, och med
flammande blickar och kinder hade de följt
dagshändelserna och debatterat och resonerat,
som ungdomen gör. Om den nyvunna
friheten och om den nya mänskligheten, som
skulle växa fram ur den, fridsäll och lycklig.
Det var helt enkelt ett nytt paradis, som man
var i färd med att skapa därnere i Paris
menade ungdomen. Med de gamla skakade
betänksamt på huvudena och nöjde sig med
att se tiden an.
Och klockan fortfor att gå, och tiden gick
med den. Och de gamla betänksamma fingo
rätt. Paradiset kom inte, som ungdomen
väntat, men i stället krig, långa och blodiga
krig som aldrig ville ta slut.
Och nu hade tonen kring klockan blivit
en annan. Ungdomen hade glömt friheten och
freden och det jordiska paradiset. Den
hänfördes nu av andra ideal och ägnade sin
beundran åt en ung fransk general, som väckt
åtskilligt buller i världen, och som skulle
väcka ännu mer. En slags kanonernas Messias,
skulle man ha trott, om man fäst sig vid
ungdomens entusiasm. Men de gamla skakade
fortfarande på huvudena och sågo tiden an.
De trodde inte heller mycket på det där nya,
så välrustat det än var.
Den unge generalen blev visserligen
kejsare, men han blev, tyvärr, med åren allt
fetare och mindre poetisk. Och hans feta
realism började inverka störande på landets
ekonomi, något som även den entusiastiska
ungdomen fick känning av. Så kom kraschen,
och de gamla fingo rätt, som alltid.
Det var i klockans ungdom, det där, och
hade hon haft något minne, skulle hon hunnit
glömma både Robespierre och Napoleon och
S:t Helena för allt det myckna hon sedan
hört, för namn, som nu äro halvt mystiska
figurer på historiens gulnade blad, och för
händelser, som numera varken kunna
förarga eller entusiasmera någon, knappast ens
en yngling. —
Men spöklik, som en vålnad från fordom,
tycktes hon mig stå där, trots all sin realitet
— som en kall, omutlig kritiker, som inte
låter sig dupera ens av de mest klingande
slagord eller de mest dånande applåder.
Och om hon själv, i sin snirklade
rococo-dräkt och med sitt gamla nötta slagverk
kanske var alldeles för materiell för att kunna
kallas en kritiker, syntes det mig dock, att
hon var representant för en kritiker, och den
största av alla: Tiden.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
