Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Anne Charlotte Lefflers första äktenskap. Av Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gurli Linder
den känsla, jag ger honom, har jag aldrig förr
gifvit någon annan. Hvad som fattats för att
göra vårt samlif till ett äktenskap har jag icke
saknat, emedan jag icke vetat, hvad kärlek var.
Och så återkommer hon som alltid till
hur oändligt mycket hon har att tacka
Edgren för, och hur han oavlåtligen
bemödar sig att göra allt han förmår för
hennes lycka. Hon har ej det minsta att förebrå
honom, och hon har varit ovanligt fri,
oberoende och sorglös och fått utveckla sina
anlag under så gynnsamma omständigheter
som möjligt. Det är i detta brev hon för
första gången talar med modern om sitt
äktenskap, på samma gång hon besvär
henne att därför ej visa Edgren någon
ovänlighet. Han vore offer för ett
svaghetstillstånd som han ej kunde hjälpa och
varom han var okunnig då de gifte sig.
))Hvad som fattas honom har jag ej en
aning om.»
Hur ställde sig då de närmast berörda?
Hauch hade invigt sin hustru, och hon —
som nog kände sig alldeles säker på att han
ej skulle echappera — var klok nog att
förklara, att det skulle ha varit den största
lycka för honom att bli förenad med Änne
Charlotte. Och »märkvärdigt nog säger
också Gustaf» — med sin vanliga
självut-plånelse och välvilja — »det är synd att
Ni båda inte råkats tidigare. Ni äro som
skapade för hvarandra.»
När man försöker göra sig en riktig
mening om Änne Charlottes förhållande till
Hauch, tror jag man kan våga påståendet
att hon först räknar med en skillnad endast
i graden på deras känslor, men att hon
småningom mer och mer känner sig övertygad
om att där förefinnes en artskillnad.
Om jag älskar en människa, skriver hon till
Hauch i nov. 1887, är det därför, att jag måste
älska honom, att jag icke kan annat, därför
att mitt väsende är sammanknutet med hans på
ett sådant sätt, att jag icke kan lösrycka mig utan
att själf förblöda. Och när du finner mig tviflande
och missmodig, så är det därför aldrig af någon
annan grund än denna enda. Efter min tro
fins det bara ett som kan lösa ett sådant
band — och det är — brist på ömsesidighet. . .
själfva lifskällan för en sådan känsla. . .
Denna brist på ömsesidighet tycks ha
blivit för alltid riktigt klar för henne samma
höst. Hon erinrar Hauch senare om att han
då med en viss skoningslöshet rivit
sönder hennes sista illusion med avseende på
sina känslor för henne, och därmed givit
en dödsstöt åt det erotiska elementet i
hennes känsla. Hauch har således slutligen
givit det rena besked som han många
gånger till svar på hennes uttryckta farhågor
och hennes längtan slingrat sig undan. Hon
hade ej varit en normal kvinna, mellan 30
och 40 år, om hon ej någon gång givit
uttryck åt besvikelse och bitterhet. Hon
utbrister t. ex.:
För hvarje gång jag varit med dig, känner
jag med en ny smärta, att du fattas i mitt lif. . .
Det ropar emellanåt så högt inom mig: nej,
jag vill inte, vill inte finna mig vid denna
eviga saknad. — Och en annan gång: Det är
förunderligt att du — visserligen med en viss
reservation — kan falla på att använda ett
sådant ord som »harmoniskt» om vårt
förhållande! . . . En harmoni, där lidandet är större
än glädjen! Nej, jag är inte resignerad, jag —
jag är upprorisk. Å, du vet icke hur
upprorisk jag är!
Men på det hela taget präglas hennes
inställning till Hauch av den stora förmåga
till behärskning, ovilja mot smussel och
tvetydigheter och den lojalitet som voro
utmärkande för hennes karaktär.
Tacksamheten för allt vad han ändå varit för henne
följde henne till livets slut. Att hon sedan,
när den lidelsefulla kärleken till Cajanello
gripit henne, såg sin känsla för Hauch i
annat ljus, var en yttring av den mycket
vanliga företeelsen, att när en ny kärlek
griper en människa det blir henne angeläget
att både i fråga om innehåll och omfång
reducera, ja bagatellisera en föregående.
Att också, när skilsmässan kom till stånd,
Änne Charlottes närmaste, inför det
illvilliga förtal av alla de slag som östes över
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
