Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Kierkegaards dubbelroll. Av Karl Ragnar Gierow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Ragnar Gierow
och folkbildningsanda sprida kännedomen om
ett redan färdigt universum, lämpligt för en
definitivt ordnad världsåskådning, där termer
och principer, premisser och slutsatser stodo
arrangerade i klara konfigurationer av
pre-stabilerat samförstånd. Med ens var nu allt
detta förbi. En ny filosofi bröt fram, där
antinomier mötte varandra i oupphörliga
sammandrabbningar, där tes oavlåtligen tornade
mot antites och begreppen själva voro laddade
med inbördes kolliderande element, som
förvandlade hela världsbilden från ett orubbligt
schema till ett dramatiskt förlopp. Världen,
hade sjuttonhundratalet sagt, är en mekanism,
människan en maskin, hennes logik en formell
sällskapstalang, hennes känsla en fysiologisk
reaktion. Nu, kring sekelskiftet, fick
människan åter för en tid framåt en ande, och en
ande vars lagar gällde hela universum, ty den
var själv ett stycke av samma stoff. Hennes
logiska tänkande var inte en färdighet utan
en återspegling av det logiska skeendet,
sådant det fortgick i naturen och historien,
på samma sätt som hennes själ var en syster
till världssjälen, hennes känsla, hennes smärta
ett genljud av världssmärtan.
Som stimulans utövade dessa nya
tankemotiv, denna allmänt utfärdade inbjudan till
romantisk spekulation, en vittomfattande
verkan. Filosoferna diktade, diktarna
filosoferade, storslagna vetenskapliga panorama
avlöste varandra, nya, sköna världsmyter
och tankelegender sågo dagen, och Europa
var fyllt av genier. I många fall sjönk
naturligtvis glömskan snabbt åter över dessa
spekulationer; de voro inget annat än
på-passliga operationer i hausse på den filosofiska
börsen och medförde hastiga fallissemang.
Men en betydande del av den litteratur, som
publicerades under denna våldsamt
produktiva epok, visade sig vara solida papper och
har fått världshistorisk innebörd. Inte minst
de nordiska länderna bibehöllo länge sin
kontakt, ansluten nästan omedelbart vid de
nya idéernas genombrott, och när den
ungdomliga romantiken haft sin gång och blivit
grå i skägget, dess stora skalder tystnat eller
talade med försvagad röst och nya, eldiga
förmågor ropade till storms mot de
lager-krönta, spekulativa stofilerna, genomfördes
denna attack under sådana former, att man
oupphörligen blir slagen av, hur djupt och
eftertryckligt de gamla mästarnas art och
tanke satt sin prägel på dem, som nu utmanade
det gamla. De unga angriparna segrade, såsom
i regel sker här i livet åtminstone
skenbarligen, men de ansikten, som de satte upp för
eftervärlden, hade fått sina drag modellerade
av motståndarnas vapen.
När historia skall skrivas, anlägger man
gärna åtminstone som en första mall det
betraktelsesätt, som mer eller mindre öppet
innebär en katastrofteori. En idéform, ett
statsskick står sin tid ut och förkalkas; sedan
kommer det nya och friska, revolutionen
triumferar och allt ter sig fräscht och
tilltalande som på skapelsens första dag, under
det att det gamla utandas sin sista, ohörbara
suck någonstans i skymundan. Historiens
visdom kan på denna punkt ofta bli av ett
mycket lättfattligt slag: det nya segrar och
det gamla stupar ju oföränderligen, tyckes
det, och alltmedan man steg för steg
antici-perar den redan kända utgången, flyttar man
undan för undan över huvudintresset och
huvudrollen till de faktorer eller personer,
som snabbast tagit ställning på det nyas sida
eller ivrigast ropat dess lösenord.
Mänskligheten indelas på så sätt i varje givet
ögonblick i två läger, det ena fyllt av djärva
kraftnaturer, originella nydanare och
banbrytare, utvecklingens betydelsefulla härolder
och generaler, det andra befolkat av
förstockade bakåtsträvare, ängsliga
defensivstrateger eller nobelt dårhusmässiga Don
Quijoter. Mellan dessa båda läger förekommer
dessutom en del löst och oorganiserat folk,
en skock åsnor mellan två hötappar, en
samling neutra, för andligen lytta att taga
steget fullt ut, för hackiga i målföret för att
tala ur skägget, en arvsmärkt avkomma till
en idéernas Läspe och halte och därför dömda
att saklöst försvinna och förgätas.
Men ser man efter, finner man i själva
verket, att allting förvånande ofta gått till på ett
helt annat sätt än vad den enkelt
framstegsbestämda historieuppfattningen —• som
naturligtvis framför allt omhuldas av lekmannen —
skulle förmodat och föredragit. Gång på gång,
även om inte ständigt, visar det sig, att allt
detta med de bryskt självständiga
banbrytarna och omstörtarna är rena myten. De ha
funnits som en sorts tillfälliga hejdukar, vilka
med buller och bång stormat iväg med sitt
följe och snabbt förirrat sig långt bort från ali
ära och redlighet för att sällan hitta tillbaka
till den kungsväg, där utvecklingen under
tiden i betydligt stillsammare tempo tar sig
fram. Och de stora, de verkliga
revolutionärerna, de som faktiskt tryckt sin andes prägel
154
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
