Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Kierkegaards dubbelroll. Av Karl Ragnar Gierow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kierkegaards dubbelroll
gaard med alla sina egenheter var klok,
kanske t. o. m. vis och alltså i varje fall
tillräknelig.
Mot Brandts och Rammels resultat finns
ingenting att invända. De framlägga ett
ovedersägligt material, som självt i stort sett
serverar slutsatserna, och avhålla sig från
överflödiga psykologiska äventyrligheter. När
man läst deras underhållande bok, vet man,
att Kierkegaards författargärning visserligen
inbringade förhållandevis litet i livstiden men
absolut inte kostade honom något, att hans
välgörenhet, så långt visas kan, omöjligen
kan ha huggit större stycken ur hans
förmögenhet, att hans legendariska avsky för att
lyfta räntor verkligen var en legend, och att
han lade ned sina inkomster och därtill sitt
kapital på ett bekvämt och behagligt liv. En
sådan undersökning måste ha sitt intresse för
den, som kan uppfatta Kierkegaard som en
gestalt i Danmarks ekonomiska historia. Den
som snarare räknar honom till den andliga
odlingens män, har däremot inte mycket att
hämta. För Kierkegaards skrifter har allt
detta ingen betydelse; de te sig precis
likadana före och efter genomgången av hans
räkenskaper. Det är emellertid möjligt, att
dessa ändå kunde få sin betydelse. De
motsägelsefulla punkterna i en karaktär äro ofta
gynnsamma undersökningsställen, och på ett
sådant undersökningsställe pekar just
resultaten av Brandts och Rammels omsorgsfulla
bokföring. Det är att hoppas, att de båda
lärda Kierkegaardforskare, som nu klarat upp
hur pass Kierkegaard fick debet och kredit att
gå ihop, i ett följande arbete ville undersöka
hur han fick sin av dem närmare detaljerade
vällevnad och sina världsliga vanor att gå
ihop med en religiositet, som kunde komma
världsförnekelsen och askesen nära och vars
uppriktighet och djupa allvar inte stå att
betvivla. Ett av Kierkegaardforskningens
beständiga problem ligger där någonstans i
närheten; hans litterära karakteristik ordnar sig
efter två linjer, den ena med mondänitet,
elegans, njutningsfilosofi, självupptagenhet,
kall och överlägsen observation och satirisk
kvickhet som kännemärken, den andra
markerad av tungsinne, ångest och en brinnande
strävan till självförglömmelsens frid. Parallellt
sträcka sig dessa två linjer genom
Kierkegaards författarskap, och man kan inte
bortse från någon av dem. De äro det spår,
där hans utveckling gick fram, och den löpte
på båda skenorna.
Hjalmar Helwegs utlåtande om
Kierkegaards sinnesbeskaffenhet sysslar mycket
med dubbellinjens problem och lämnar också
en lösning: Søren Kierkegaard var
manodepressiv. Den estetiskt filosofiska linjen är
manisk, den religiösa är depressiv. Och på
ett sällsamt sätt kan Kierkegaard tyckas ha
sagt exakt detsamma: sammanfattningen av
sin filosofi har han utgett under pseudonymen
Johannes Climacus, för de religiösa verken
om Sygdommen til Døden och Indøvelse i
Christendom lyder pseudonymen Anticlimacus.
Helweg menar, att dessa symptom inte bara
uppträdde som anlag och tendenser hos
Kierkegaard utan togo formen av fullt
utbildad sinnessjukdom. Det är svårt för en lekman
att förneka eller ens diskutera riktigheten av
en läkares diagnos, den må nu gälla magplågor
eller själslidanden. I detta fall drar man sig
desto mera för invändningar, när man
bebetänker, att Helweg uppenbarligen gått till
verket med varmt intresse för sin uppgift och
omfattande förtrogenhet med sitt material.
Men just materialet skiljer denna patient från
de flesta i en hospitalsläkares praktik. Bl. a.
därför, att här ligger materialet öppet för
envar, och det står envar fritt att tänka efter,
hur långt det verkligen tålér den
tolkningsmetod, efter vilken det använts.
Det viktigaste med Kierkegaard är, att han
var diktare, och det viktigaste med det
material, som den psykologiska vetenskapen
har att anlita vid studiet av hans själsliv,
är att det är skrivet av en diktares hand.
Med växlande häftighet och djup tänka och
känna alla människor; diktaren skiljer sig
från resten överlag genom en starkare drift
att formulera vad han tänker och känner.
Är han en god författare — vartill ju framför
allt fordras, att han också har någonting av
vikt att formulera — är denna starkare drift
förenad med en större talang. Talangen är
ofta sekundär; driften öppnar spelet, och
sedan ger övning färdighet — förmågan av
uttrycksfull skärpa, av artistisk avrundning
och balans, av suggestiv lågmäldhet, av
tändande retorik, eller hur hans uppnådda
färdighet än kommit att te sig. Denna hans
stil är inte en yttre ackvisition, som han efter
slutad arbetsdag kan hänga upp på kroken
som en svalrock. Den kan skifta uttryck, den
kan förändras med åren, men han blir inte
kvitt den på lediga stunder. När man använder
en författares skrivna ord som material för
en undersökning av hans själsliv, måste man
157
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
