Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar H ar r i e
gård hade en gång för sin själs frälsnings skull
avbrutit den teologiska bana han genom nöd
och strid kämpat sig in på; nu är han en
hänsynslöst driftig affärsman, en hård husfader
och en obevekligt gudfruktig man som
ständigt känner sig under Herrens tuktan och icke
kan slå av ett iota på lagen; men också-en
stark och god människa, med mycket glädje
och mildhet som hållits inlåst — vad han
vägrar att släppa fram, symboliseras fint av den
melodistump han i obevakade stunder gnolar:
alltid samma avbrutna stycke, och alltid
falskt. Med sin hustru är han innerligt
förbunden; och hon som egentligen hör hemma i
mänskligare och soligare trakter av livet,
är honom med hela sitt väsens rikedom och
värme undergiven — hon har blivit bokens
vackraste gestalt. Huset är helt underlagt
sträng tukt och Herrans förmaning:
söndagens hårt och konstfullt uppbyggda
ritualer kasta långa skuggor även över
vardagarnas rutin. De båda döttrarna reagera
mycket olika på den påbjudna gudligheten.
Lisa, den yngre, har inga svårigheter att
ärligen tillhandahålla de känslor hon vet att
föräldrarna bli glada åt; det generar inte
hennes temperament att under tiden ha
dansskorna gömda på vinden — så blir det
ju inget bråk. Rut är av annan sort, den ärliga
och osmidiga: dubbelhet är omöjlig för henne,
och hon blir bokstavligt* sjuk av att tvingas
till även det minsta hyckleri. Söndagen blir
för henne skräcksymbolen av vad hennes
barndom innehållit av ångest,
förnedringskänsla, malande tråkighet: hon tvingas redan
av sitt sannfärdighetskrav att slita sig loss
från söndagens välde, hur illa hon än lider
av att vålla de gamla blodigt ont. Det är en
svår och pinsam frigörelse — tolkad i boken
med finaste takt och stark vilja till rättvisa.
Och sedan den är fullbordad, återstå ännu
svårare vägar att gå — de som leda in i det
liv Rut varken kan eller vill avstängas från.
Där är mötet med eländet, brottet och döden,
den natt hon rymt hemifrån. Där kommer
den rena och brinnande ungflicksförälskelsen
i de radikala idéerna, sådana de strålade ut
från Lund under Bengt Lidforss’ storhetstid.
Där är omsider den första parbildningen som
aldrig blev fullbordad, därför att han var
dödssjuk: berättelsen om det sista mötet
mellan de båda har en intensitet och serenitet
utan choser, som är alltför sällsynt i svensk
prosa om kärlek. Rut missförstod naivt vad
som i yttre mening hänt mellan dem den
natten. Men hennes instinkt hade rätt i att
det var något avgörande: det var befrielsen
från söndagen.
Elin Lindegrens roman har inga tekniska
finesser, och den är så lite internationell som
gärna är möjligt: både miljö och själsliv,
människouppfattning och teknik äro ursvenska.
Men man läser den utan att ett ögonblick
besväras av litterär pliktkänsla. Det beror
på att där inte finns något konstgjort i dess
klokhet, värme och sanning.
192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
