Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Om Snoilsky och Julie Winther. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om Snoilsky och Julie Winther
Frågan var alltså hur Snoilsky besvarade
känslorna. Det första vittnesbördet härom
är från 1863. Snoilsky skickade i september
det året till Julie Winther ett porträtt, som
hans mor hade ritat av honom då han var
barn, och lät sändningen beledsagas av en
dikt. »Tak for det yndige Digt Du havde
sadt uden paa Barnet», svarar Julie
Winther den 26 september 1863 (Carl Snoilsky
och hans vänner I:. 152). Dikten var denna:
Sjelf har jag frågat: är det jag?
Är det väl han? så frågar du.
Ack, dessa barnsligt fromma drag
I mycket sig förändrat nu.
Ett öga, tryggt af oskulds makt,
En tinning, som ej bultat vild
Af lidelsernas yra jagt
—-Så ritade min mor min bild.
Min andra moder! du skall se
Om någon likhet finns der än;
Du kunde plåna ut kanske
Hvad synd och sorg ha ritat se’n.
Den unge diktaren har ett behov av att
framställa sig som mogen man, härjad,
halvt utbränd, men med längtan till ny
ro. Julie Winther har för honom
representerat något liknande en hamn i
världsstormen, något att lita på, en förståelse,
en oföränderlig vänskap. Säkert var han
tacksam för den. Man ser det återigen på
en dikt från följande år, en vacker dikt,
kan man tycka, fast kanske en smula
by-ronskt bravurmässig, som ungdom lätt är.
Den är daterad den 4 augusti 1864 och är
antingen lämnad den dag då Snoilsky från
det Wintherska hemmet i Danmark gav
sig ut på den Italiaresa, som skulle utmynna
i Inledningssång och sådant, eller också
skickad i brev omedelbart efter avresan.
I senare fallet kan det vara den som Julie
Winther tackar för den 16 augusti 1864
med orden »Tak for det deilige
Stambogs-blad». Dikten lyder:
Min speljakt ej mera får gunga
I tryggad och säker hamn;
Ånyo mig böljorna slunga
Från stranden — och från din famn.
Christian Winther.
Ut, ut på svartnande vågor
Att landa —• ja, Gud vet hvar!
Jag vändt mig till stjernan med frågor.
Men aldrig ger stjernan ett svar.
Kanhända att rosorna blomma
För mig bakom framtidens väf;
Kanske skall jag återkomma
Med flagg i förgyllande stäf;
Kanske att vid skeppets roder
Står diktens tärna en gång . . .
Då vänder jag åter, moder,
Att ge dig min bästa sång! —
Men om nu komma jag skulle
Skeppsbruten, krossad och arm
Tillbaka i sjunkande julle,
Kringbrusad af bränningens larm;
O tag då och göm mig snarligt
Hos dig i moderligt bo!
Der vaggar du varligt, varligt
Mitt heta hufvud till ro.
I ett brev till Snoilsky den 25 december
1866 (också i Carl Snoilsky och hans
vänner) påminner Julie Winther Snoilsky
om att han en gång sagt till henne: »Jeg
siger Dig alt, selv om det er noget gält».
195
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
