Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Filmens löften. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Filmens löften
förtärde sig själv och blev till aska.
Helhetsintrycket: skuggor mot en mur och
avlägsna trumpetfanfarer. Romeo och Julia
hade mörkare färg; stenslottet var bara så
tungt och kallt, allt ekade så ödsligt, Julias
balkong var så hög och steril. Romeo
(Leslie Howard) var inte förälskad i blodet,
bara månskensaktigt, avlägset, med en
massa ord på tungan; Julia var bara som
en målning eller en dikt för honom. Julia
(Norma Shearer) ägde en sömngångaraktig
skönhet, håret var som ett nattligt moln, i
vilket stjärnor kunde ha skymtat fram;
men Romeo var bara en av hennes ensamma
drömmar i stenslottet, och kärleksdramat
blev bara en avlägsen, ideal tragedi;
hästhovarnas klapper följde en längre än synen
av gravkammaren och dödskyssen. Nej,
Shakespeare kan inte överföras till film;
det blir bara reflexkonst; filmen kommer
genast att verka så fattig och glanslös, utan
mystik och glöd, blodlös, osinnlig. Filmen
får hålla sig till sitt och inte leka klassiker.
Ali historisk förklädnad tycks
ofrånkomligt beröva filmen något av dess omedelbara,
vitala liv. Man erinrades om det även inför
en så konstnärligt fullgången film som
Jacques Feyders Hertigen önskar nattkvarter.
Fast det historiska staffaget var reducerat
till ett minimum var det ändå som om det
föregivna tidsavståndet trädde emellan och
avlägsnade händelserna ifrån en. Kanske
var det de ständiga påminnelserna om
gammal nederländsk målarkonst som
bidrog till denna känsla av avstånd och
abstraktion: påminnelser som i och för sig var
högst njutbara men dock inte förmedlade
någon direkt livsförnimmelse. Det var
kanske också därför dess sensualism kom att
verka så pliktskyldigt ansträngd, så i
grunden osensuell: gester utan känsla. Filmen
har lättare än man tror att bli puritansk
och då glider den ut i blank, impotent
mekanik. Har överhuvud inte filmen som
konstform en puritansk karaktär, i motsats
till exempelvis det sensuella måleriet?
En annan fransk film, Kvinnoklubben,
utgjorde en tilltalande antologi av
kvinnoöden, presenterad i elegant, modern
interiörstil. Det är som om sådana filmer var av
idel glas och metall, med de levande
människokropparna som enda kontrastverkan.
Den konstnärliga tendensen är åter
puritansk: livet insvept i cellofan, absolut
hygieniskt. Där förråder filmen helt
oavsiktligt ett av tidens karakteristiska drag:
en antifysisk isolering, ett slags
allomfattande sterilisering. Denna förnimmelse kan
utgå från en film som direkt sett uttrycker
det motsatta; Kvinnoklubben handlade
sålunda om kärleks- och modersdrift som tog
överhand. Det visar i tillspetsad form den
konflikt som filmen så ofta rymmer mellan
själva den konstnärliga stilens inneboende
tendens och det yttre förloppet, den
medvetna avsikten.
Granovskys franska inspelning av Taras
Bulba blev alis inte något kosackepos: bara
tomt buller och teatraliska uppträden; och
var fanns jorden, skyn, hästarna?
Kosackromantik i exil, utan mark under fötterna.
Men man minns Harry Baurs av lidelser
och vällevnad härjade ansikte.
Den ryska marionettfilmen om Gulliver
intresserade som experiment, ett det
tydligaste utslag av mekanik i filmen. Det
blev liksom den ena illusionen inuti den
andra: en förtrollad bilderbok som det
myllrade i, groteska typer med avlägsen
härstamning från Daumier.
Vi från Kronstadt påminde nästan
vemodigt om den försvunna ryska filmkonsten,
med flera höjdpunkter både som
människoskildring, stämningsmålning och dramatiskt
förlopp: slagskeppens väldiga,
olycksbådande rökar, de tre matroserna med gitarren
och kvinnan på kullen där höstlöven föll,
barnen som smög bland de sovande
soldaterna på palatsets trappor, musiken som
spelade till sista man mitt i eldlinjen; och
ansikten som talade filmens språk! Det
var sorgset som en begravning av förhopp-
203
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
