Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Från Tjeckoslovakiens kulturliv. Av Allan Ringheim
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Tjeckoslovakiens kulturliv
vars ledare voro Ludevit Stür, Michal
Miloslav Hodza och Josef Miloslav Hurban.
Författarinnan anser sig kunna konstatera
märkliga överensstämmelser mellan dess
program och Götiska förbundets.
Förgrundsgestalter i slovakisk litteratur äro
Svetozår Hurban-Vaj ansky, fader till
Tjeckoslovakiens förutvarande minister i
Stockholm, och Pavel Orszågh-Hviezdoslav,
en slovakisk Karlfeldt.
En Heidenstams, Frödings och Karlfeldts
ställning inom den moderna tjeckiska
vitterheten intaga den universelle Jaroslav
Vrchlickj/, bekant för svenska läsare genom
Alfred Jensens monografi, Julius Zeyer,
som sökte sin inspiration i bl. a. nordiska,
särskilt fornnordiska, motiv, Josef Slådek,
Tegnérs och Snoilskys tolk, samt slutligen
Svatopluk Cech, som i en av sina största
dikter behandlade den tjeckiska prinsessan
Dagmars öden i Danmark.
Ur det rika nuet må här framhållas
Karel Capek, vars Sverigebesök ju är i
färskt minne, och vilken f. ö. är synnerligen
rikt företrädd på den svenska
bokmarknaden. Hans hustru Olga Scheinpflugovå har
ägnat Mälaren en dikt. Om den hos oss
alldeles okände Rudolf Tësnohlidek ger
utställningen den kortfattade upplysningen:
han älskade Norden.
Den tjeckoslovakiska vetenskapen
representeras utom av Masaryk av F. X. Salda,
en Levertins jämlike som kritiker och
överhuvud en dominerande gestalt inom
landets kulturella liv. För fullständighetens
skull borde väl ha nämnts några andra
namn av internationell ryktbarhet:
fysiologen Purkynë, hettitiskans uttolkare
Hrozny och slavisterna Gebauer och
Von-dråk. Överhuvud är nog titeln på det
arbete, som här kommenterats, något
missvisande, då ju ej den andliga kulturen i
dess helhet är behandlad.
Liksom den ryska mystiken fått sin
speciella utformning i tron på Europas
frälsning genom den ryska själen, och
liksom den polska messianismen utbildat sin
egenartade teori om Polens
ställföreträdande lidande, så har även den
tjeckoslovakiska kulturen sina typiska tankemotiv.
En tankelinje, som går genom dess historia,
och som dr Kleinschnitzovå starkt
framhäver, är kosmopolitismen,
fredssträvandet, humanitetsidealet. Den möter oss i
Peter Chelcickys tolstoj anska förkunnelse,
i Jan Kollårs panslavism och i Otakar
Brezinas sublima tankelyrik. Ett pregnant
uttryck har den funnit i Kollårs: »Betrakta
naturen endast som ett mänsklighetens
redskap, och när du ropar: Slav! så skall ekot
svara: Människa!»
En annan åskådning, som säkerligen
har djupa rötter i tjeckisk mentalitet, är
realismen, den kritiska empirismen. »Sök
sanningen, lyssna till sanningen. . . försvara
sanningen ända till döden!» denna Hus’
maning har ej förklingat ohörd. I vår tid
har Masaryk samlat dessa tankelinjer i en
syntes, vars inflytande på hans landsmän
otvivelaktigt varit mycket stort. »Jesus,
icke Cæsar — det är innebörden i vår
historia och i demokratien».
Det är att hoppas, att dr
Kleinschnit-zovås sympatiska presentation av
tjeckoslovakisk kultur liksom också den nya,
utökade svenska upplagan av Arne Noväks
litteraturhistoriska översikt skall väcka
väl-förtjänt intresse. Vi skulle därigenom lära
känna ett folk, med vilket vi i mycket äro
andligen befryndade.
14—Ord och Bild, årg.
209
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
