Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Alexander Pusjkin. Av Sigurd Agrell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alexander Pusjkin
kulturellt högtstående och med sporadiskt
framträdande litterära anlag; farmoderns
släkt, Tjitjerin, bland vars medlemmar
märkas filosofen Boris Tjitjerin och i senare tid
den framstående sovjetdiplomaten Georgij
Tjitjerin, tillhörde även adelns intellektuellt
begåvade skikt. På mödernet hade Pusjkin
afrikanskt ursprung: hans mors farfar var av
abessinsk fursteätt, hade i gosseåren förts
som gisslan till Turkiet och därifrån slutligen
hamnat i Ryssland, där han blev en omhuldad
gunstling hos Peter den store. Om denne sin
mörkhyade, militäriskt framstående
stamfar, som dock icke var någon neger utan en
etiopier, påbörjade Pusjkin en fängslande
roman, av vilken dock endast några
begynnelsekapitel föreligga i fullbordat skick. I
en halvt skämtsam dikt »Min ätteledning»,
har han på schvungfull vers hyllat sina
förfäders minne och i ett P. S. även med
öppenhjärtighet och oförbehållsam stolthet yttrat
sig om sin afrikanska släktgren.
En man med detta påbrå, uppvuxen i en
av stridiga tankar och oeniga viljor upprörd
tidsålder, fick Pusjkin pröva på många hårda
omkastningar i ödet under ett kort, men
händelserikt liv. Efter att ha lämnat Rysslands
förnämsta läroanstalt, det av kejsar
Alexander I grundade lyceet i Tsarskoje Selo, en
specialskola för eliten av adelns söner,
an-ställes den unge Pusjkin år 1817 vid
utrikesdepartementet i Petersburg. Han levde där
några år en ung njutningslysten mans liv i
sus och dus. Umgicks i litterära kretsar, som
han redan som lyceist kommit i beröring
med, och var, ävenledes sedan studietiden,
en gärna sedd kumpan i husarofficerarnas
glada, men intellektuellt ingalunda
lågt-stående krets. Hit hörde bland andra Pjotr
Jakovlevitj Tjaadajev, den blivande
författaren till »Filosofiska brev», vilka satte i
gång diskussionen om motsättningen
Ryssland—Västeuropa och strax efter ett partiellt
offentliggörande i tryck bragte sin
upphovsman andligen nedbrytande repressalier från
de maktägandes sida. Hos dessa militärer,
som under Napoleonkrigens sista år i
Västeuropa stiftat bekantskap med liberalt
tänkesätt och ett högre mått av medborgerlig
frihet, erhöll Pusjkin en radikal, mot det
revolutionära syftande samhällssyn. Han strödde
omkring sig kvicka epigram med udden
riktad mot reaktionens män, besjöng i ett
ode friheten, och i en dikt »Byn» gav han
uttryck åt sin medkänsla för den tungt ar-
betande, förtryckta lantbefolkningen.
Avskrifter av sådana dikter råkade slutligen år
1820 i händerna på den ängsligt vaksamma
tsarpolisen. Kejsaren blev alarmerad och
tänkte först låta den unge obetänksamme
skalden få försvinna i ett klosterfängelse
eller deporteras till Sibirien. Genom
ingripande av Pusjkins litterära vänner med
inflytande vid hovet blev tsarens beslut mildrat.
Pusjkin arresterades och blev efter anställda
förhör förvisad till tjänstgöring i sydvästra
Ryssland. Efter att på grund av sjukdom ha
erhållit tillåtelse av sin kanslichef, besökte
Pusjkin i sällskap med en älskvärd
generalsfamilj, Rajevskijs, Kaukasien och Krim,
vilket blev av stor betydelse för hans
kommande diktning. Sedan levde han några år i
det för honom i det stora hela odrägliga,
halvbarbariska Kisjinjov och därefter i det glada
och betydligt mera behagliga Odessa.
Härifrån förvisades han emellertid till sträng
isolering på sin mors gods i
Pskov-guverne-mentet i nordvästra Ryssland. Den av hans
förman i Odessa varskodda polisen hade
uppsnappat ett obetänksamt brev från
Pusjkin, vari han på tal om en ateistisk
engelsman, som han råkat, antydde bräckligheten i
de officiellt godtagna bevisen för Guds existens
och själens odödlighet.
Medan Pusjkin, ängsligt och småaktigt
övervakad, levde på familjegodset några mil från
Petersburg, utbröt i huvudstaden de s. k.
dekabristernas uppror, ett i december 1825
vid tronskiftet efter Alexander I av
gardesofficerare igångsatt omstörtningsförsök. På
grund av dålig förberedelse misslyckades detta
ömkligt och nedslogs med brutal stränghet.
Ehuru de uppstudsiga knappt hunnit utgjuta
något blod, dömdes deras främst verksamma
ledare till hängning och avrättades, de övriga
deltagarna — omkring 120 av landets ädlaste
och mest upplysta män —- benådades till
livet men dömdes till livslångt hårt
straffarbete i Sibirien, där de, flera åtföljda av
hjältemodiga uppoffrande hustrur, fingo
stanna över tre decennier. (De benådades först av
Alexander II året efter Nikolaus I:s död.)
Pusjkins sympati för rebellerna var mer
eller mindre bekant, men skriftliga eller av
vittnen styrkta bevis på hans delaktighet
saknades. På grund av hans sorglösa
obetänksamhet i tal torde för övrigt knappast någon
ha invigt honom i organisationens inre planer.
Bland dekabristernas papper påträffade
polisen endast avskrifter av dikter författade av
211
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
