Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Maxwell Anderson. Av Stig Torsslow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Maxwell Anderson
IÅR EUGENE O’NEILL erhöll
Nobelpriset i litteratur för 1936, innehöll en
stockholmstidning en intervju, vari en
amerikan yttrade, att det vore förståeligt
att man i Europa bland amerikanska
dra-matici särskilt uppskattade O’Neill, men
att man i Amerika måhända hade
föredragit Maxwell Anderson. — Samtidigt
har en vän till O’Neill, kritikern G. J.
Nathan, berättat att denne bland samtida
kolleger har respekt för endast tre eller
kanske fyra, nämligen Lenormand,
Maug-ham, 0’Casey och på sistone Maxwell
Anderson. — Aven i Sverige har denne
dramatiker, som tidigare föga
uppmärksammats här, under den nu snart
tillända-lupna säsongen låtit tala om sig, dels
emedan Göteborgs Stadsteater framfört hans
drama Winterset, dels emedan
filmversionen av detta skådespel förbjudits av den
svenska censuren.
Det innebär icke någon överdrift att
beteckna Maxwell Anderson som den
dramatiker, vilken för närvarande dominerar
den ambitiösa delen av det amerikanska
teaterlivet. Bland dagens scendiktare är han
föremål för det livligaste intresset och de
största förhoppningarna. Ända sedan
januari 1934 har O’Neill inte haft någon
premiär, och under denna tystnad, vars
innebörd ännu är dunkel, har intresset
kommit att flyttas över på Maxwell
Anderson, som nu spelar en roll liknande
0’Neills för femton år sedan.
Anderson står som den främste
förkämpen för versdramats renässans på modern
seen. Dettas möjligheter inom nutida
teaterkonst kunna givetvis göras till föremål
för diskussion, men å andra sidan är han
Ma XXV ell Anderson.
Blyertsteckning av Henry Varnum Po or.
långt ifrån ensam i sina strävanden.
Snarare står han i spetsen för en betydelsefull
rörelse, som i påtaglig grad karakteriserar
dramatiken i de anglosachsiska länderna.
Det kan synas anmärkningsvärt, att detta
rop efter större plats på scenen för
fantasien och känslan skall komma just från
detta håll; förklaringen torde vara den,
att man i New York och London under
senare år fått sig så mycket till livs av
rea-ism och reportagedramatik, att en
reaktion blivit den naturliga följden. — Som
253
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
