- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjätte årgången. 1937 /
258

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Maxwell Anderson. Av Stig Torsslow

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Stig Torsslow

två kvinnor, den ena en beräknande
politiker, den andra en impulsiv
känslomänniska. Men det ligger en oförneklig värme
över skildringen av den unga Marias
olycksöde bland hänsynslösa maktviljor. Det är
färg och rytm över dramat, karaktärerna
och scenerna äro pregnanta; trots — eller
tack vare? — det okonventionella greppet
är stycket ett krafttag inom modern
dramatik.

Mindre lyckat är skådespelet Valley
Forge (den 10 dec. 1934), där Maxwell
Anderson än en gång skildrar en episod
ur Amerikas historia. Handlingen i detta
versdrama utspelas vintern 1778 under
frihetskriget och är en hyllning åt George
Washingtons gestalt. Pulsen är här inte
så snabb och den dramatiska nerven är
svag, varför handlingen ofta sjunker till
lyrisk deklamation. Styrkan ligger i
kontrasteringen av Washingtons manliga och
frihetsälskande ledargestalt och kongressens
senfärdiga och ordslösande mångstyre.

Den 25 sept. 1935 ägde urpremiären på
Winterset rum i New York. Härmed visade
sig Maxwell Anderson för första gången
som en mogen, självständig konstnär.
Med Winterset, där de båda linjerna i hans
produktion flyta samman, uppnådde han
vad han drömt om att nå med White
Desert redan 1923. Han fick också lönen
för den långa möda han underkastat sig.
Den amerikanska publiken hade mognat
till förståelse för hans intentioner, och han
övertygade den om sitt ärliga uppsåt och
sin kraft att genomföra det. Det var inte
blott den amerikanska publiken, som
strömmade till för att se stycket och höll det uppe
på repertoaren 195 föreställningar. Det
observerades även snabbt utomlands och
har som nämnts uppförts av Göteborgs
Stadsteater innevarande säsong under
namnet Natt över New York. — Författaren
erhöll också för detta stycke utmärkelsen
Drama Critics’ Award.

Maxwell Anderson har försett Win-

terset med ett förord, som han kallat A
Prelude to Poetry in the Theatre, ett
observerat och ganska intressant dokument.
Till en början utlägger han den dramatiske
diktarens speciella svårigheter, vilka han
ju själv erfarit mycket livligt.
»Experimenterande inom teatern försvåras och
fördyras av den omständigheten, att ett
stycke måste finna en publik genast eller
avstå från att finna någon senare. Inom
teatern finns intet exempel på en diktare;
som lämnat efter sig en produktion av
ouppmärksammade verk, vilka långsamt
funnit sin publik, liksom exempelvis
Shelleys och Keats’ verk funno läsare sedan
diktarna lämnat livet. Följden är att
skådespelsdiktaren måste finna en fabel, som
är av omedelbart intresse för tiden och
stunden, och berätta den på ett sätt, som
passar hans medmänniskor. Detta är det
arbete han får betalt för. Men han måste
även söka få fabeln att överensstämma
med något inom honom själv, som han vill
uttrycka i ord. En viss knepighet i att
finna en kompromiss mellan världen
omkring honom och världen inom honom
har alltid karakteriserat såväl den störste
som den lägste bland framgångsrika
dra-matici, ty de måste alla få publiken med sig,
om de skola kunna fortsätta att verka.
Somliga anse det kanske vara blasfemi att
konstatera, att denna kompromiss måste
vara en avsiktlig och medveten handling —
tro att författaren bör se in i sitt hjärta och
skriva — men inom teatern överlämnar en
sådan inställning verket helt åt slumpen,
och ett verk som tillkommit på ren slump
är icke artistiskt.» Sedan behandlar
Anderson versdramats möjligheter på den
moderna scenen. Han anser, »att våra
moderna dramatici äro icke poeter, och
den bästa prosa i världen är på scenen
underlägsen den bästa versen». Han tror
att tiden är inne för en nyorientering inom
dramatiken, som skall sopa undan den
journalistiska reportagedramatik, som do-

258

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed May 8 14:59:34 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1937/0290.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free