Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Olle Hedbergs romaner. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Örjan Lindberger
håller han på att hårdna. Lillemor märker
att över den Göran som hon känner har lagt
sig en mask. Musiken kommer henne att
tänka på Potemkinkulisser:
Floden flyter stilla förbi. Gröna pilar luta sig över
vattenspegeln. Inne i den lummiga skogen skymtar
en täck liten stuga. Glada barn leka på en äng, dansa,
binda blomsterkransar. En herde med romantiskt
utseende blåser flöjt. Vid en källa drömmer en herdinna.
Och de små vita molnen på den blåa himlakupan se
ut som välfödda ulliga lamm.
Ack, hur härlig är icke jorden!
Vilken lycka, att ha blivit född!
Ja, låt furst Potemkin leda dig genom tillvaron! Hans
resroute är den bästa och vackraste. Han visar dig
allt skönt och ädelt i livet. Endast han kan
sammanföra dig med verkligt goda, fullkomligt ädla
människor. Han för dig från plats till plats, från tid till tid
och överallt visar han dig idealen förverkligade.
Det fordras så lite för att få vara med om furstens
sällskapsresa. Det fordras bara ett: Tro på
Potem-kins kulisser! Igenkänn icke skådespelarna som
skådespelare!
Orkestern gav till en skräll.
I Europas andra hörn reser sig en annan herre.
Spanjoren Francisco Goya bjuder också på en resa:
Res genom mina raderingar!
I det skumma rummet röra sig maskerade figurer.
Ett dunkelt, ångestfullt skämt — »Livet är en
maskerad, ansikte, kostym, röst, allt är lögn. Alla vilja
synas vad de icke äro, alla bedra varann, och ingen
känner sig själv.» — Det är Francisco Goyas resa.
Han för dig på bröllop. »De uttala sitt ja och ge sin
hand till den förste som anmäler sig.» — Häxtanter
kraxa. Pöbeln flinar.
Nej, låt furst Potemkin bli din förare! Följ
Potemkin! Tro på kulisserna! Tro på ansikten, kostymer,
röster. Tro att alla äro vad de vilja synas vara, tro
att ingen bedrar den andre, tro att du känner dig
själv! Igenkänn icke aktörerna som aktörer!
Alla bära mask för ansiktet. För din hälsas skull,
för din eviga frids skull, titta inte bakom maskerna.
Men om . .! Men om någon händelsevis skulle råka
tappa sin mask. I en stilla timme betrakta dig själv
demaskerad. Först dig själv, innan du säger något!
Man kan inte vara ensam i denna förljugna värld.
Man måste känna någon. Jag kan inte, kan inte vara
ensam. — Lägg din mask. Jag skall lägga min. Vi
får förlåta varandra.
Citatet är något långt, men det belyser så
klart hur det föregående försöket till lösning
flyttats ett steg vidare. Samma motsättning
som förut, här syTmboliserad av Potemkin
och Goya. Ett ögonblick dyker samma utväg
upp: att veta att verkligheten ser ut som hos
Goya, men bära mask och anpassa sig efter
den konvention som låtsas att Potemkin har
rätt. Men den utvägen avvisas. För att kunna
existera måste man ha någon mänsklig
relation, där man kan vara ärlig mot sig själv
och mot en annan människa.
Detta försök till lösning innehåller ett posi-
tivt element som det föregående saknar, och
här rör man vid det bärande i Hedbergs
uppfattning. Det vänder igen i bok på bok.
Det finns i Iris och löjtnantshjärta. Boken
kan, som i det föregående antytts, läsas ur
Robert Motanders synvinkel. Men den säger
ännu mer, om man läser den ur Iris’ och då
inbegriper Fria på narri i sammanhanget.
Den sistnämnda romanen ger några episoder
ur den sjuttonåriga Iris Mattsons uppfostran
i livets skola. Den är det mest beklämmande
i Hedbergs produktion; Iris konfronteras med
olika sidor av mänsklig tarvlighet,
lögnaktighet och fåfänga. Den enda ljuspunkten —
om det nu kan kallas så — är att hon är
intelligent och lär sig en del om människorna.
När hon ett par år senare efter ytterligare
erfarenheter träffar fänrik Robert Motander,
gör hon sig inga illusioner. Men hon förstår
precis hur naiv han är i sina beräkningar.
Hennes ironi, hennes avväpnande naturlighet
och klokhet tvingar förbindelsen in på en
ärlig linje från början. Den växer ut till
något mycket märkvärdigt för Robert. Men
i Iris’ liv är den något ännu märkvärdigare,
inramad av det tröstlösa perspektiv som går
före och kommer efter, efter det att Robert
blivit dödad vid en motorcykelolycka. Det är
knappast riktigt att betrakta denna olycka
som ett medel att få slut på berättelsen.
Finns det någon gång en approximativ
lösning på livsproblemet, så är den hotad.
Döden finns alltid till hands för Hedberg.
Hur väsentligt motivet är, syns därav, att
det återvänder på nytt i Jag är en prins av
blodet, i makarna Wistedts reaktion inför
olyckstillbudet med bilen.
Hotet kan också komma från annat håll.
I Skära, skära havre är den mänskliga
relation som gör tillvaron uthärdlig för Hinke
vänskapen till Kim. Hinkes obalanserade
humör, hans bryska otålighet hindrar honom
att i förhållande till kvinnor komma utöver
det enbart fysiska. När Kim förälskar sig
kan inte Hinke gå och göra sammaledes. I
stället betyder det en stor förlust för honom.
Ali tillgivenhet, allt förtroende, ali vilja till
självuppoffring, ali den ömhet som hans egocentriska
natur var mäktig, varje känsla hos honom, som var av
ädel metall, den hade han givit sin vän. Hela detta
känslokapital var nu förlorat. Det kunde aldrig mer
bli som förr. Vad Kim i framtiden kunde få över för
honom av tid, intresse och tillgivenhet, det skulle
bli småsmulor och nådegåvor. Inga Lundberg skulle
icke blott bli Kims älskade, utan även hans bästa
och förtrognaste vän.
342
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
