Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjunde häftet
- Svensk språkforskning. En återblick på de sista tjugufem åren. Av Sixten Belfrage
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sixten Belfrage
lika elegant skrivet som det är tungt vägande
i vetenskapligt hänseende.
Även professorn i Göteborg Hjalmar
Lindroth har från ett filologiskt författarskap som
i betydlig grad skiftat ämnen alltmera ägnat
sig åt ortnamnsforskning, särskilt
utforskandet av de västsvenska, speciellt de
bohus-ländska ortnamnen. År 1917 grundades ett
institut för ortnamns- och dialektforskning
vid Göteborgs högskola, för vilket Lindroth
är ledare. Lindroths livliga temperament har
visserligen icke tillåtit honom att stanna inom
ett på sådant sätt lokaliserat område.
Allmänheten har t. ex. fått göra hans bekantskap
bl. a. genom en mycket energiskt driven
aktion till förmån för den av honom lancerade
»pauskommateringen».
*
Från en synpunkt sett är namnforskningen
ett skott på landsmålsforskningens träd.
Man kan icke undersöka ett namns ursprung
utan att veta hur det heter i folkmålen.
Kännedom om vårt språks dialekter är en
oundgänglig förutsättning för en vetenskaplig
namnforskning, och den svenska
ortnamnsforskningen kunde icke ha nått den position
som den nu har, om den icke kunnat bygga
på decenniers oförtrutna och framgångsrika
dialektforskning.
Under den sista generationens tid har denna
utforskning av folkmålen skett på ett mera
intensivt och målmedvetet sätt än någonsin
förut. Språkutjämningen går framåt med
stormsteg, och de personer som tala en
jämförelsevis ren dialekt bli alltmera tunnsådda.
Det har alltså gällt att ta vara på de sista
möjligheterna att träda i direkt kontakt med
ett språkskede som till större delen redan hör
historien till. Man kan nog säga att det har
lyckats att insamla ett både rikt och
mångskiftande material, som motsvarar även stora
anspråk. Men för att detta .material skulle
kunna giva vad det avsåg att ge måste ett
kompletterande insamlingsarbete planmässigt
organiseras och förbindas med undersökningar,
som från olika håll belyste det insamlade
språkmaterialet och blottade eventuella
luckor och svagheter. På ett sällsynt övertygande
sätt framlades dessa synpunkter och
önskemål av Herman Geijer, och främst genom
hans förarbeten kunde år 1914
Landsmålsarkivet i Uppsala inrättas, vars chef Geijer
blev och som under hans ledning utvecklats
till ett storstilat forskningsinstitut för svensk
dialekt- och folklivsforskning. För de
sydsvenska folkmålen finnes från 1930 ett
likartat landsmålsarkiv i Lund.
Det insamlade dialektmaterialet har från
skilda synpunkter bearbetats i en imponerande
rad avhandlingar, framför allt
doktorsavhandlingar. Utan tvivel kan det sägas att
vår språkforskning väl förvaltat det arv från
fäderna som dialekterna utgöra, och man
kan sätta i fråga om något land i världen
på ett mera mångsidigt sätt vetenskapligt
utnyttjat sina folkmål. Av naturliga skäl
ha de samlande översikterna på senare tid
fått allt större plats, och språkkartan har
tagit alltmera fasta och konkreta konturer.
Det finnes även gott hopp om att bristen på
moderna dialektordböcker skall fyllas.
*
Forskningen rörande folkmålen och
ortnamnen har varit koncentrerad främst till
Uppsala. I Lund har man förnämligast
studerat litteraturspråket, framför allt i dess
äldre skeden. Studiet av medeltidsspråket
364
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed May 8 14:59:34 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1937/0404.html
