Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svensk språkforskning. En återblick på de sista tjugufem åren. Av Sixten Belfrage
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sixten Belfrage
verket bör nämnas Emil Olson, som en hel
mansålder tillhört redaktionsstaben och ägnat
ordboken en väsentlig del av sin
forskar-gärning.
I Uppsala har den lundensiska lexikografien
haft sin enda egentliga medtävlare i Olof
Östergrens »Nusvensk ordbok». Detta stora
arbete, så mycket mer beundransvärt som det
är en enda mans verk, har nu hunnit så långt
som in på bokstaven S. Som titeln angiver,
behandlar det blott det nu levande språket,
men gör detta med en utomordentlig
kännedom om både litteratur- och talspråk och med
rik fraseologisk exemplifiering. Östergren
har i viss grad lyckats giva sitt verk en
personlig prägel, som är en behaglig motvikt
mot den överindividuella torrhet som anses
höra den lexikografiska framställningen till.
Bland forskare som ännu icke nämnts
framstår i främsta rummet den för något år
sedan avgångne uppsalaprofessorn Otto von
Friesen. Både genom sina personliga
egenskaper och genom sin forskning har han kom-
mit att intaga en ledande plats inom den
svenska språkforskningen, von Friesen har
ägnat sitt arbete i synnerhet åt runologien
och folkvandringstidens historia, i den mån
denna belyses av språkliga minnesmärken.
Våra märkligaste runristningar har han
tolkat i djupgående undersökningar och givit
våra äldsta »författare», runristarna, historiska
och personliga konturer. Hans teori om
runskriftens härkomst har länge varit
ensamrådande, och när den på senare tid angripits,
har den av honom försvarats med orubblig
ståndaktighet. Lugn och säker kraft har varit
signaturen på von Friesens språkliga
författarskap.
Till samma åldersskikt hör Natanael
Beckman, som varit professor vid Göteborgs
Högskola. Han är en skarpsinnig och
originell forskare, som gärna griper sig an
problem. med mera real innebörd. Därmed
sammanhänger måhända att hur mångsidig hans
forskning än varit, har den alltid haft en viss
förankring i hembygden Västergötland, till
vars äldre historia Beckman givit många
viktiga bidrag. Han är även intresserad
pedagog och har skrivit en självständig och
uppslagsrik svensk språklära.
Liksom von Friesen har även Elias
Wes-sén, professor vid Stockholms högskola,
förnämligast ägnat sig åt äldre språkskeden
och bl. a. sysslat med fornsvensk mytologi
och gudsdyrkan. Han har även framträtt
som namnforskare. Erik Neuman har gjort
sig känd som medeltidsforskare, särskilt
genom en undersökning av Karlskrönikan,
en av rimkrönikorna, och Natan Lindqvist,
nybliven professor i Uppsala och tidigare
chef för Landsmålsarkivet i Lund, har gjort
en mycket uppmärksammad insats
beträffande vår kunskap om det äldre bibelspråkets
utformning och historia. Filologiska
specialproblem från senare litteraturepoker ha
kommit under behandling i icke så få
doktorsavhandlingar och för övrigt i smärre
uppsatser, men ingen av förstarangskrafterna har
koncentrerat sitt arbete till någon av dessa
perioder. Av språkmän ha utarbetats en rad
goda kommentarer till Svenska
Vitterhetssamfundets utgåvor av äldre svenska
författare. Såsom särskilt givande, visserligen
också mycket utförlig, minnes man Theodor
Hjelmqvists till fru Lenngrens skrifter.
Stilistiken och stilhistorien, som
inaugurerades på svensk botten av Olof Östergren,
har ännu icke förmått tillvinna sig en mera
366
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
