Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Världen och fågelnästet. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
dåd. Den nationalromantiska utsmyckningen
är inte blott en yttring av en viss tidsstil, utan
också en sorts »mimicry», under vars
förklädnad den aktuella politiska tendensen kunde
smugglas ut till allmänheten. Detta är
någonting som är rätt så typiskt för finländsk
konst och diktning under vårt sekels första
decennium. En läsare av en nyare generation
intresserar sig dock självfallet mindre för
den dagspolitiska innebörd som »Perm»
gömmer på, han fäster främst
uppmärksamheten vid den starkt dekorativa stilen, vid
de etnografiska och filologiska detaljer, som
vittnar om det nationalromantiska modet
från anno dazumal.
»Djävulens fiol» är lika patetisk och
högtravande, satsernas lyriska ordrikedom och
allitterationer fyller hela diktens rum med
ett svallande eko. Denna roman är ett verk,
typiskt för nittiotalets dyrkan av geniet,
som har hela världen till lekplats och suveränt
behärskar allt tack vare trollmakten i
musikens toner, i diktens ord, kort sagt genom sin
allsmäktiga fantasi. Det hela är ett färgrikt
broderi över tidsmodets stramalj: där finns
.Nietzsches krav på trohet mot sig själv ända
in i det sista — en sats som framstår som ro»
manens ledmotiv — Gorjkijs patetiska
individualism, Gösta Berlings känsla av att bära
utkorelsens tecken över pannan, Hamsuns
vildmarksromantik, fylld av snårens skuggor,
kådans ånga och den fräna lukten av fuktig
mossa. Om Selma Lagerlöf påminner också
flera bifigurer och episoder: t. ex. då
Lehto-nen skildrar supgillen på majorskans gård,
som är direkta kopior av kavaljerernas
bullersamma och brokiga upptåg på Ekeby.
Enligt nutida smak är boken så gott som
oläslig. Men den har ett utomordentligt
psykologiskt intresse. Som så många bland de
finska genierna gömde den unge författaren
inom sig ödemarkens primitivitet och
kulturens förfining. Också fiolspelarn är en
obändig naturkraft, men samtidigt är han
besläktad med Nietzsches övermänniska: han
är både linluggen Kullervo med stripiga
hårtestar fallande ned över ansiktet och
Nietzsches »freier Geist». Och när Lehtonens
hjälte inte vill binda sig vid hem och härd,
utan gläder sig över att ödet skänkt honom
fader- och moderlöshetens lycka, är det en
romantiserad bild av Joel Lehtonen, som
aldrig mött en fars och en mors kärlek och som
därför genom överkompensation sökt och
vunnit en ny rikedom i sin dyrkan av den
gränslösa friheten: i brist på en stuga och en
kammare har han liksom fiolspelarn gjort
hela världen till sitt hem!
Tidens billiga vildmarksromantik har
rund-hänt stänkts över sidorna också i Lehtonens
följande roman »Vilden» (1905). Även
huvudpersonen i »Vilden» är en asocial typ, som
växer upp i absolut frihet och bryter sig en
väg genom livet utan hänsyn till traditioner
och konventioner. »Vildens»
landsstrykarro-mantik har beröringspunkter med Johannes
Linnankoskis »Sången om den eldröda
blomman», Joel Lehtonens ungdomsverk inramas
av samma bondgrant dekorativa lyrik som
den. Vilden själv är en blodsfrände till
Linnankoskis Olof, som vaknar upp ur
drömmarna och ser den hårda vardagsverkligheten
rakt i ögonen. Lehtonen låter vilden
återvända till Savolax och slå sig ned som
jordbrukare på sin hemgård. Men försöket tar en
ända med förskräckelse. Han lever i sus och
dus medan allt förfaller kring honom. Hans
förtvivlan ropar mot himlarna och han tänker
begå självmord, men plötsligt inträder en av
dessa för honom typiska omkastningar i
stämningen: han vill leva, leva ända tills hans
krafter brutits av ålderdomen. Han går sålunda
en annan väg än Olof, som faktiskt binder
sig vid torvan och förvärvar sig hemortsrätt i
verkligheten genom att odla upp
Isosuo-kärret.
»Vilden» är dock i ali sin romantiska
subjektivism mera realistisk än »Djävulens fiol».
Där finns t. o. m. ett drag av överseende
humor i skildringen av huvudpersonens revolt
mot vardagen och skolan. Här skymtar första
gången den småstadsmiljö med supande
kälkborgare, som sedan spelar en så stor roll i
Lehtonens prosa och lyrik — det är en reflex
av Lehtonens upplevelser som
tidningsredaktör i flera av de finländska småstäderna.
Vilden är också faktiskt ett primitivt
ödemarksbarn, gestalten torde vara skapad efter
levande modell: en person som Lehtonen
blivit bekant med under sin verksamhet
som tidningsredaktör i S:t Michel. Men typen
bygger uppenbarligen också på minnen från
Lehtonens egen skoltid. Där speglar sig den
för Lehtonen aktuella brytningen mellan en
stark personlighets subjektivism och
samhällets strävan att omforma individen till en
social varelse av en viss normaltyp. Man kan
inte undgå att höra den personliga undertonen
i vildens självkarakteristik: »en sådan
romantiker är jag, må andra vara realister om det
372
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
