Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Världen och fågelnästet. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
sig Lehtonen småningom mot den nationella
romantik, som odlades vid sekelskiftet. Han
träder in i en period, då han framförallt söker
nå fram till en intellektuell klarsyn, hans
kritik av allmogen betecknar ett viktigt
steg i hans utveckling mot hänsynslös skepsis
och realism. Lehtonens protest mot
idealiseringen av allmogen har bl. a. fått form i
en rad kostliga satiriska dikter, som bär den
betecknande titeln »Allmogedyrkarens väg
till Damaskus». Diktaren citerar bibelordet:
»och strax föll ifrån hans ögon såsom fjäll,
och han fick sin syn igen». Hans Saulus
vaknar upp till en fullkomligt illusionsfri syn på
allmogen. Lehtonen ironiserar över Lauri
Falks allmogeromantik. Falk är van att se
folket i ljuset av Runebergs och Topelius’
poesi. Upproret 1918 skärper ytterligare
hans längtan efter aristokratisk förfining och
gör honom mera benägen än någonsin att
försjunka i romantiska fantasier. Han
drömmer om de gamla herrgårdssalarna, där det
lästes poesi och döttrarna satt i sina
rokokodräkter. Men i en av dessa gårdar, som nu
övergått i rika uppkomlingars ägo och fått
förfalla, möter han en dag »romantikens
prinsessa»: den imbecilla pigan Liisa, som
fått ett barn med en rallare och suttit i
fängelse för snatteri . . .
För Lehtonens ödemarksfolk är
stadskulturen ett gift; kontakten med den innebär
att bönderna lär sig konsten att på ett
knipslugt sätt roffa åt sig rikedomar, de blir
»villaägare» och flyttar in till städerna för
att leva ett bekvämt liv. Men denna
förflyttning ur deras naturliga miljö medför deras
undergång. I »En gång om sommaren ...»
återfinner vi Jahvetti Hepsulainen och Ienok
Maljanen, gamla bekanta från tidigare böcker,
som hyrkuskar i Nyslott, tämligen försupna
och förfallna. När de mer eller mindre rusiga
blir utkastade från krogarna, märker de nog
att de sjunkit på den sociala rangskalan:
»man var mjuk i ryggen mot bonden så länge
han ännu var en pamp i samhället . . . Men
nu sparkas musjiken ut sedan han blivit
en vanlig arbetskarl ...»
Men Lehtonen ser inte bara på sitt folk
med en bitter satirikers blick, han skänker
det också sin kärlek. De enkla
»skogsmänniskorna» i hans diktning är i grunden
oskyldiga som barn. Deras liv färgas av en
sorglös låt-gå-filosofi, en österländsk fatalism.
De lever som syrsorna, de sjunger och leker
och samlar inte i ladorna. När fattigdomen
kommer slår de bort tanken därpå med en
skämtsam ordvändning: »när kroppen en
gång fått pröva på de goda dagarna, så må
den nu också få pröva på de onda». Själva
folkkaraktären gömmer på det gyllne
lättsinne, som Lehtonen hyllat hos de stora
levnadskonstnärerna fiolspelarn och vilden.
Lehtonens mästerverk som
allmogeskildrare är den kolossala romanen »Ödemarkens
barn», som utkom i två delar åren 1919—20.
Den skildrar en enda dag i familjen
Käkriäi-nens liv, men den ger perspektiv över hela
Finlands historia. Lehtonen för läsaren också
där till sin savolaxiska hembygd. Han sätter
handlingen i seen mot en bakgrund av
strålande fager finländsk insjönatur. När
romanen börjar, sprider sig morgonens
sommarljusa leende över sjö och strand. I slutet av
romanen mörknar det småningom över scenen
för familjen Käkriäinens mänskliga komedi:
nattluften doftar av fuktiga, svala löv och
röken från bastun, läderlapparna susar förbi i
skymningen med tvära kastningar och ute på
sjön, vars blåskimrande yta svartnar mer och
mer, glimmar ljusterblossen i Käkriäinens
och hans svågers, Maunu Kypenäinens båt.
Men fisket är bara ett svepskäl: i själva
verket har sällskapet begett sig ut till en
holme för att idka lönnbränning. De
inledande och avslutande landskapsbilderna i
»Ödemarkens barn» är ytterst karakteristiska
för Lehtonens naturskildring. Hans särart
som naturskildrare framträder tydligast vid
en jämförelse med hans något yngre
diktar-broder F. E. Sillanpää: Sillanpää är
musikern, för vilken verklighetsintrycken
upplöser sig i dallrande, konturlösa stämningar,
Joel Lehtonen åter målaren, som uppfattar
landskapet plastiskt åskådligt och lysande i
verklighetens friska färger. Inom var sitt
område står Lehtonen och Sillanpää som
ouppnådda mästare i modern finsk prosa.
Käkriäinen är den asociale fiolspelarn, den
odisciplinerade vilden, sedda med en realists
skoningslösa ögon. Så disharmonisk ljuder
Lauri Falks drömda Kullervosymfoni från
verklighetens estrad . . . Bakom fiolspelarn
och vilden skymtar ofärdsåren med den starka
politiska jäsningen och den ljusa tron på
»folket» före storstrejkstiden. Käkriäinen åter
är en symbolisk bild av »folket» sådant det
avslöjade sig vid upproret 1918, han är en
»skogsmänniska», än sovande på laven i
bastun som en björn i sitt ide, än arbetande
utan hejd eller rasande som en galning. Han
376
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
