Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Axel von Fersens Dagbok. Av Kjell Kumlien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel von Fersens Dagbok
konungen påtog sig här den alltför heroiska
rollen som garant för den westfaliska freden
oeh som tysk markägare. Fersen fick också
snart draga sig tillbaka, men det löjliga i hans
uppdrag återfaller icke på honom. I Rastatt
och annorstädes kunde Fersen konstatera
oenigheten och vankelmodet, själviskheten och
dumheten hos styresmännen i de stater, som
gingo till kamp mot det ensamma men starka
Frankrike. Den 20 januari 1798 skriver han:
»Intrigerna och stämplingarna här (= i
Rastatt) äro fruktansvärda, och det är
sorgligt att se, att i ett ögonblick, då alla furstars
intresse bjuder dem att intimt och ärligt
sluta sig tillsammans, de intrigera mot
varandra inbördes och undergräva varandras
existens. Vad fransmännen måste njuta av
deras blindhet!» På ett annat ställe talar han
om Ludvig XVIII, bakom vars åtgärder han
ser »den kvasilärde, frasmakaren och
teaterkungen». Grandseigneuren hos honom
uppreste sig väl mot de franska »kungamördarna,
rebellerna och carmagnolerna», men han
kunde ej neka deras enhetliga politik och
krigföring sin beundran.
Medan den äldre Fersens levnad gick i
lugna och traditionella banor, fick sonen känna
på det romantiska livsödets tjusning och sorg.
Det är på något sätt, som om denne unge och
sköne ädling redan tidigt kommer ur jämvikten.
Hans förbindelse med drottning Marie
Antoinette, som efter vad Alma Söderhjelm visat,
varit mera intim och för båda parterna av
djupare personlig betydelse än vad som ofta
hittills antagits, blev det på en gång ljuva
och sorgsna ledmotivet även i hans senare
levnad, som kanske just därför fick sin
egendomligt nyckfulla och rotlösa karaktär. Den
kringirrande tillvaro, som Axel Fersen förde
under 1790-talet i emigranternas brokiga krets,
hade visserligen ej sin grund enbart i hans
egna känslostämningar utan också i
obönhörliga yttre fakta: till revolutionens
Frankrike kunde han inte komma och efter Gustav
III:s död var han officiellt sett även i Sverige
en död man. Omständigheter sådana som dessa
förklara den ibland kanske något tröttande
kverulans, som fyller hans dagbok, även om
hans läggning i och för sig beredde plats
för dylika sinnesstämningar. De dystra
tankarna på vad som varit — framför allt den
älskade Marie Antoinettes död — hindrade
honom dock ej från att i vissa avseenden föra
ett liv sådant som en rik, högättad och lagom
passionerad ungkarl från 1’ancien régimes tid
borde föra. Fersen ger i sin dagbok vissa
antydningar rörande sina amourer, av vilka
den för den något äventyrliga Eleonore
Sullivan tycks ha varit långvarigast, men en
mängd andra förekommo i hans i detta fall
övermättade tillvaro; bland de
efterhängs-naste var Hedvig Elisabet Charlotta. »Trots
Fersens rätt stora anspråkslöshet, när det
gäller egna framgångar», skriver Alma
Söderhjelm, »och de sparsamma upplysningar, han
ger oss i detta ämne, är det emellertid
uppenbart, att han hela sitt liv igenom fick gå
genom en spaljé av jaui eller mindre öppet
offererade, brinnande, trånande och
hungrande kvinnohjärtan». — Sedan Fersen slagit
sig ned i Sverige, kände han sig utan tvivel
i dessa fall sig lite besvärad av de små
förhållandena här hemma: han beklagar på ett
ställe uttråkad, att Gustav IV Adolfs
Stockholm var sådant, att man där icke kunde
»knyta en anständig kärleksförbindelse». En
moral, som öppet tillstadde en dylik
rörelsefrihet på den erotiska marknaden, förefaller
nutiden kanske lite egendomlig, men den var
naturlig på Axel Fersens tid och i hans kretsar.
Hans egna kärleksförbindelser tyckas dock ha
haft prägeln av en viss korrekthet, för att
icke säga anständighet, medan hans samtida
Gustav Mauritz Armfelts amourer ofta
livades av en skamlöst farsartad sol- och
vårstämning.
Då Axel Fersen äntligen på allvar återvände
till Sverige, kom han dit som en främling,
som i decennier flackat omkring på främmande
mark. Att konfrontationen med hemlandet ej
kändes behaglig för honom, därom bära flera
dagboksblad talande vittnesbörd. Vad allt
här var litet, futtigt och fattigt, jämfört med
den gamla regimens Versailles och Frankrike!
Fersens aristokratiska stilkänsla stöttes
tillbaka av den råhet och plumphet,
skvaller-aktighet och dryckenskap, som han tyckte
sig finna kanske främst hos rikets första stånd,
adeln. Faktiskt synes denne kräsne
grandseigneur i flera fall ha funnit sig bättre tillfreds
med den högre bourgeoisien, som nu gjorde
sig alltmera gällande i det offentliga livet och
som ifråga om att utveckla representativ ståt
väl kunde tävla med den gamla adeln. I detta
fall är Fersens dagbok en källa av yppersta
rang: den återspeglar, när den berättar såväl
om händelserna ute i Europa som hemma i
Sverige, epokens i grund och botten viktigaste
tilldragelse, nämligen det tredje ståndets
segerrika frammarsch. Axel Fersen såg och
383
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
