Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gabriel Alw—Kurt.
Carl G. Laurin
Tora Teje—Alice. Poul Reumert—Edgar.
Fot. Almberg & Preinitz.
Dödsdansen.
Det var en stor framgång för Kungl.
Dramatiska teatern att kunna göra en
festföreställning, som från början till slut var som
den skulle vara. Under konungens ögon och
för festklädd salong, med Alfvéns ståtliga
förspel, det, som komponerades till
Dramatiska teaterns öppnande 1908, med ett lödigt
och väl framsagt tal av teaterchefen Olof
Molander fick man en känsla av, att
»tillfället» var, som det hette på 1700-talet,
»betydligt». Och detta intryck förstärktes, då
Anders de Wahl läste upp prologen, en
verklig dikt utan schablon, som Gunnar Mascoll
Silfverstolpe skrivit. Fåordigt men mycket
sägande skildrar han teaterkonstens
uppväxande och säger om Thalia:
Och valde hon vårt språk, vårt eget torftigt knappa,
så fick hon irra kring i sliten djäknekappa
och bli en flyktig gäst, som till ett fåtals tröst
gav stora känslor ord med butter målbrottsröst.
Lika gripande voro hans enkla djupa ord om
skådespelarnas, de storas och de mindres
ära. Hans prolog står i särklass, liksom Tor
Hedbergs, då för tjugunio år sedan
Dramatiska teatern invigdes.
Det stycke, som spelades, var Carl
Gyllenborgs Swenska Sprätthöken. Sedan Nils
Personne dött, är det väl egentligen den
lärde och gedigne teaterkännaren Oscar
Wieselgren, som vet mest om den svenska
komediens första stycke, »comédie uti 5.Acter»,
»den Första som blifwit sammansatt på
Swenska, och förestäld på Kongl. Theatren i
Stockholm, in Oct. 1737».
Stycket var obegripligt tråkigt och
obegripligt roligt. Den torftiga handlingen, det
otympliga språket, det stelbenta och naiva,
frånvaron av ali naturlig känsla gjorde
stycket ledsamt. Däremot hade man stor
behållning och ögonfröjd av den högkultiverade
stilkänsla, som utmärkte framställningen.
Dekorationerna, utförda av John Ericsson
efter de skisser Nicodemus Tessin d. y. i
Paris anskaffat för den teater Karl XII lät
inreda i Kungshuset på Riddarholmen, gåvo
oss en tidskänsla av mycket högt värde.
Och skådespelarna piruetterade, »skabede sig»
och gambaderade så att det var en fest för
ett kulturhistoriskt hjärta. Greve Hurtig
sprattlades av Lars Hanson. Det enda äkta
voro kråsens spetsar, men något mänskligt
drag fanns ej, och detta kunde av naturliga
skäl den utmärkte skådespelaren ej få fram.
Han gjorde sin kur för den förmögna
förtjusande änkan Lotta Enterfelt—Inga Tidblad,
som också tillbads —- nej nu orkar jag inte
408
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
