Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
Olof Winnerstrand—Greatham. Hjördis Pettersson—Mrs.
Bliss.
Fot. Almberg & Preinitz.
H ö feber.
och Wieselgren påstår, att antydningar härom
förekomma i stycket. Stort intresse väckte
vid uppförandet av Sprätthöken den
»förargliga» klädlyx, som gudiklagat på
1730-talet gjorde sig gällande. Ekonomi- och
Kommersedepartementet fick i uppdrag att
utföra provmodeller till manskläder, och 1735
utkom en kunglig förordning, som förbjöd »de
härtills brukliga stora uppslag, många och
djupa rynkor» — tänk så ohyggligt —
»stoppningar och styvningar samt överflödige
knappar». Det är, som om man hörde svenska
riksdagen tvåhundra år senare diskutera om
alkoholhalten i pilsnerdricka.
Framförandet av Sprätthöken var värdigt
vår nationalteater i dess förmåga att kunna
ge en gammal pjäs med verklig stilkonst.
Det är också en sida av kulturen.
Varför heter Nof.l Cowards lätta komedi
Hay Fever? Titeln är översatt till Höfeber.
Det är idiomatiskt att säga både höfeber och
hösnuva, ehuru Svenska akademiens ordlista
endast upptager formen höfeber. Vad har
stycket att göra med den egendomliga
sjukdom, som nyslaget hö framkallar? Menar
författaren, att det sällskap, som en sommar-
weekend råkas hos herrskapet Bliss, blir
lätt erotiskt febrilt och att fallet snabbt går
till hälsa? Jag har hört en historia från ett
sällskap, som har samma livssfär som Noel
Coward-styckena. »Ni ser dålig ut», säger en
dam till en herre. »Ja, jag har fått höfeber.»
»Mitt i vintern», invände damen. »Ja, jag har
kommit att dansa litet för mycket med en
gräsänka.»
C. J. L. Almquist säger, att paradiset är
en oavbruten samvaro med vänner. Den
kvicke katoliken Chesterton, efter vilkens
något rufsiga huvud familjefadern David
Bliss i »Höfeber» tyckes ha maskerat sig,
anser, att Paradiso torde vara så beskaffat,
att man där i ett evigt bunkalag med
Dickensfigurer förtär mustigt engelskt öl —• Bass
Pale Ale? Vi, som leva på jorden under
förvandlingens lag, kunna kanske nöja oss med
en weekend från och med lördag middag till
och med måndag morgon på ett
komfortabelt ställe, där Ceres, Bacchus, Venus och
Pan regera. Jag tänker då, när det gäller
den sistnämnde, mindre på att man skulle
uppleva en panisk förskräckelse än att man
skulle erfara ett uppgående i allnaturen och
glädjas åt lövens hemlighetsfulla susande och
bäckens friska porlande och få den känsla,
som Sokrates ger ett uttryck för i sitt fromma
enkla tack för naturglädjen i bönen till Pan.
Men i det stycke, varom här är fråga, ställa
Eris, tvedräktens gudinna, och Thalia,
verkande i vardagslivet, till en del oro på
författare- och teaterfamiljen Bliss’ lantställe en
söndag i juni. Här leker man lekar och flörtar
huller om buller. Till och med den lilla tafatta
glasögonförsedda Jackie Coryton—Inga
Tidblad säger om en herre: »Jo, han var mycket
snäll och kysste mig och sånt där.» Men hon
tror inte att hon blivit förlovad. Dettisslades
och tasslades i alla hörn, och dråpligast var
kanske scenen, då divan Mrs. Judith Bliss—
Hjördis Pettersson agerade i en liten
tëte-à-tëte med den beskedlige diplomaten
Greatham—Olof Winnerstrand och fick den hygglige
karlen alldeles vettskrämd genom sin
teatraliska ruelse över en kyss, som hon själv
diplomatiskt framkallat. Ja, en kyss kan ha
mycket olika effektivitet. Än inskränker den
sig till att vara som det heter en bilabial
inhalationssmack, än kan den vara
tändstickan, som kan få krutfatet att springa i
luften. Här i Höfeber voro kyssarna till nio
tiondelar teater, och stycket var ett litet
elegant, äkta engelskt lustspel.
410
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
