Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Skogsmannens dröm. Av Joel Lehtonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skogsmannens dröm
Av J o ei L eht ön en
Æ _ Sf.N VILDE Judas Käkriäinen
ligger på en dikesren långt borta i en
obygd, som är tusen gånger ödsligare än
hans hemtrakt. På dikesrenen vid
potatislandet utanför ett litet, eländigt
ödemarkstorp vräker han sig.
Här ute i obygden har han hållit till
nästan tre fjärdedels år. Hållit sig dold för
poliserna.
De skulle nämligen släpa honom till
fängelset för lönnbränning om han visade
sig bland folk igen. Men det tänker han
alis inte finna sig i; inte ännu.
På våren då isarna blev svagare kom han
hit. Nu lackar oktober mot sitt slut,
dagarna är gråa och bistra. Åkern där man
skördat potatisen för länge sedan, ligger
svart och brun. Runt omkring reser sig de
branta grå bergen överallt; det är redan mer
än en vecka sedan de sista bladen singlade
ner från björkarna och rönnarna på deras
sluttningar. Bara i videbuskarna, som
skjuter upp vid foten av bergen, fladdrar det
ännu några gula löv, glesa och torra.....
det är som om de hängde i luften eller som
insekter i en spindelväv.
Kallt är det också. Men Judas
Käkriäinen har valt sig en vindskyddad liggplats
på sunnansidan av den sluttande
åkerbacken.
Högre upp synes den svarta och dystra
stugan, där det bara bor en gammal gubbe
och hans käring — hans vänner — och
medan han hållit sig dold hos dem har
han hela tiden bränt brännvin och låtit
det rinna i kuttingarna. Då och då har ett
par av hans barn i hemlighet kommit till
obygden för att hämta den färdiga varan
och så ha de fört den till närheten av stån
och delat ut den vida omkring i världen
mot prasslande sedlar.
Här ligger han, Judas. Ensam ligger han
här och söker värme hos höstens sista
solstrålar. Solen lyser fram ibland genom en
springa i molnen, som oftast vilar som ett
jämnt, grått tak eller också långsamt rör
sig framåt i en så tjock massa, att man
inte kan se några enskilda moln i den.
Men stundom brister molnslätten ändå i
tu på något ställe — blir tunnare och
brister plötsligt i sär. Då bolmar det upp
kring kanterna av öppningen eller springan
likt röken ur ett rökfång i blåst, och så
skymtar den blå himlen fram, och solen,
som värmer ett ögonblick . . . och
försvinner igen: för en lång stund är den stora
himlen åter fördunklad av molnmassan.
Det är de där bistra, vattensjuka, kalla
molnen Judas tittar på, medan han ligger
på den fuktiga dikesrenen och väntar att
solen ska bryta fram ur dem igen. Och så
han ser ut!
Nej, kan detta vara Käkriäinen? Han är
inte längre den bredskuldrade, rödbrusige
mannen från förr. Tunn har han blivit,
nästan som ett talgljus, och lika blek och
gul som ett talgljus. Ja det ser nästan ut
som om borsten kring hakan och på
kinderna nära ögonen krympt ihop och
skrump-nat bort.
Och ständigt och ständigt på nytt
börjar han hosta, och då sprutar det fram en
förfärande mängd blod ur käften på
honom. Han hostar och hostan nästan
kväver honom. Så kastar han sig på rygg
igen, håller ögonlocken slutna och drar
utmattad efter andan. Slutligen öppnar
han ögonen igen, och tittar upp mot him-
434
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
