Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ernst Wiechert. En stillhetens diktare. Av Walter Gross. Övers. från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Wiechert. En stillhetens diktare
ur vilken vid krigets början hans hustru burits
ut i en smal kista och därifrån hans ende son och
hans båda döttrar den ena efter den andra dragit
bort, sonen dit där man hade att tillfoga sår,
och döttrarna dit där man skulle förbinda sår.
Så börjar han berätta faderns historia,
och redan vid de första orden förnimma vi
den fläkt av svårmod, som döljer sig bakom
satsens kyliga återhållsamhet.
Man frågar ofta: Vad är hemligheten
med en diktskapelses verkan? •— och
säkert är att ett om än aldrig så
kärleksfullt återgivande av verkligheten, ungefär
som det naturalismen strävade till, dock
aldrig blir diktning. Hemligheten med
diktens verkan på oss blir till genom ett under:
ordets under. Diktaren måste så gestalta
verkligheten, så omgestalta den, att den i
formens behärskning vinner egentillvaro och
fulländad språklig giltighet. Och det
uppleva vi hos Ernst Wiechert: ett högt mått
av språklig tuktan, en alltid ny kamp om
formen. Det finns hos honom inte en tom
fras, inte ett överflödigt ord. Varje ord äger
sin nödvändighet och sin betydelse i
uppbyggandet av berättelsen, som fortskrider i
stram rätlinighet, tills den uppnår den
dramatiska slutpunkt, som man i anekdoten
kallar »poängen». Denna knapphet i språket
motsvaras av en osentimental kärvhet och
en djup känsla. Läs till exempel hans
Geschichte eines Knaben, där en ömtåligt
känslig gossgestalt levandegöres, och detta
inte genom något sentimentaliserande utan
genom att författaren tar gossen och hans
värld på allvar och här försöker att
»vederkvicka det trötta och älska det lidande».
Man bör komma ihåg att svårmodet är
en alltigenom manlig känsla, som är det
sentimentalas motsats, ty det födes ur
lidandets erfarenhet. Ernst Wiechert tillhör
krigsgenerationens gråa led, och det är
alltid och åter kriget som står bakom alla
upplevelser. Så för han oss ofta i sina
romaner och noveller ut ur barndomens lugna
saga och ungdomstidens dunkla skogar
in i det stora krigets skräck och
förödelse.
Det starkaste uttrycket för denna
ödeskedja hem — ungdom — krig finner han
i romanen Jedermann, som kommer att
tillhöra de få stora och förblivande
krigsböckerna och har översatts till åtskilliga
språk (till svenska under titeln »En av de
många»).
Denna roman är mera än en
»krigsroman». Kriget är här inte bara kanondunder,
slaktning, kamp och skyttegravar. En
människa, en individ upplever fasan av kriget
som förstörelsen och förtrampandet av det
individuella genom »kolonnkänslan».
Människan sjunker in i massan. »Kriget»,
säger Johannes till sin kamrat Klaus, »det är
att vårt hjärta är tomt. Att vi ingen mor
ha och inget hem, inget namn och inget
ansikte.» Denne Johannes har redan som
barn ryckts ut ur barndomens lugna och
skyddade värld och har tidigt inom sig
själv måst genomleva alla de Wiecbertska
gestalternas grundläggande erfarenhet:
hotet mot sin inre individuella väsensgrund
från »det onda». Hans barndom krossas
genom faderns och styvbroderns
förbrytelser och därpå följande utpressningar från
tukthuset, i skolan upplever han de värsta
förödmjukelser och plågor genom en lärare,
som har reda på den brottsliga familjens
hemlighet och slutligen genom kvalfull
förföljelse driver honom ur skolan och
staden. Alltid går »det onda» bredvid
honom, ständigt hotfullt berett att störta sig
över honom och förstöra hans individuella
värld. Och så kommer då kriget över
honom, fasans fyra år. Tidigt har han lärt
sig att känna fruktan för människor och att
inför dem draga sig inom sig själv, ty det
är det onda som kommer från dem. Det är
hans ensamhet. Han vet inte vad de andra
människorna känna och tänka, han vill
inte veta det, det blir till hans ensamhets
förbannelse att han är medveten om den
och flyr från människorna in till den.
441
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
