Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Valet. Av Ella Byström-Bæckström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Va let
detta. Därför sade han nu till sig själv,
att han inte var värdig påveglorian, inte
ägde styrka att åtaga sig dess tunga
plikter. Han ville påskina, att den var
orättfången.
Men å andra sidan — brann han ändå
inte invärtes av maktbegär? För evigt
skulle hans namn inristas i historien, inte
därför att han burit tiaran, utan därför
att han genom oförtrutet arbete för
kyrkan, för konsten, för människorna satt sitt
märke i tiden. En sådan önskan var ingen
svaghet, han borde erkänna den, om den
fanns.
Ja, om den fanns! En annan önskan
brann starkare. Den hade Giovanni,
brodern, från början väckt till liv inom
honom. Han ville leva. Leva som individ,
som en människa, vars egenart och
förmåga att erfara allt levande på jorden och
i tiden inte fick uppsugas och uttorkas av
det heliga men självförnekande ämbetet.
Giovanni hade ryckt honom från
studerkammaren ut i solljuset.
Brodern hade lämnat klostret, innan
novistiden var slut. I sista stund hade
både de goda fäderna och han själv
förstått, att munklivet inte passade honom.
Han hade kommit till Piero, strålande av
glädje över sitt återvunna liv, och han
hade förstått att med en medfödd sund
måttlighet tillägna sig livets njutningar.
Han tog till sin uppgift att också lära
Piero njuta av livet, så gott det gick med
iakttagande av vissa regler.
Det var Giovanni — folket kallade
honom messer Giovanni — som hade
förmått brodern att köpa det toscanska
godset med villan. Han ordnade broderns
bibliotek och konstsamling, följde honom
på hans resor under biskopstiden och
vakade över hans mera världsliga
skyldigheter. Under allt detta hade han visat
brodern en skönhet, som prelaten och
konstkännaren nästan varit blind för —
jordens skönhet.
Piero kände i dag, att han välsignade
Giovanni för detta. Det skulle till sist
rädda honom från — självförhärligandet.
Han önskade, att brodern inte varit
bortrest just dessa dagar. Kanhända —
om kallelsen till Rom kom i Giovannis
frånvaro — skulle han falla för frestelsen.
Frestelsen! Nu var han där igen. Detta
eviga kretslopp! Otålig lutade sig Piero ut
genom fönstret. Ångan från den
blommande trädgården slog emot honom. Och
nu såg han.
Han såg rosenkvarteret invid loggian,
han såg raderna av den eldröda salvian,
tuppkammarna och zynnian i flammande
färger, georginerna, persike- och
nektarinträden därovanför med guldröda frukter,
och han såg litet längre bort fikonträden
med vinrankorna från stam till stam.
Mörka hängde de väldiga druvklasarna mot
grönskan. Från kryddgården just
nedanför hans fönster steg lukten från
basilico-plantans ljusvioletta blommor tillsammans
med kryddoften från rosmarin och salvia.
Petoncianans blåröda, äggformade frukter
lågo inbäddade mellan de gröna, gula och
röda glänsande peperonifrukterna. Allt
tillsammans var en jordens hymn av färg och
doft, som dövade allt annat hos Piero.
Han satte sig i fönstersmygen och lät
jorden få makt över sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
