Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Frans G. Bengtssons Karl XII. Av Walfrid Holst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtssons Karl XII
Av W alf rid Holst
Ji-RANS G. BENGTSSON är en
överraskningarnas man. När han vid slutet av
sin första del av »Karl XII: s levnad» lät
kungen och karolinerna taga farväl av Europa
och försvinna vid synranden på väg mot
Ryssland och Ragnarök, förmodade väl
knappt någon, att man redan efter ett år
skulle hålla verkets andra mäktiga del i sin
hand. Vilka förarbeten, som än varit gjorda,
är det av författaren en prestation av ungefär
karolinska mått.
Denna andra del, »Från Altranstädt till
Fredrikshall», med sitt mera dramatiskt
laddade innehåll och sin stramare stil
betecknar därtill på sitt sätt en stegring. Själva det
ödesdigra händelseförloppet utgör ju i och
för sig en sådan av oerhörd intensitet, men
Frans G. Bengtsson har med mästerskap
accentuerat den. Kompositionen har blivit
fastare, och författaren har på ett helt
annorlunda sätt än senast underordnat sig sitt
ämne: bokens huvudparti blir därigenom
till ett storstilat epos av hög rang, värdigt
den märklige hjälte, han skildrar, och dennes
väg mot undergången.
»Fortuna går över» är titeln på detta
huvudparti, som sträcker sig från Altranstädt till
och med Perevolotjna. I stort sett följer här
Frans G. Bengtsson de grundlinjer, som Arthur
Stille en gång uppdragit i sitt banbrytande
verk Carl XII: s fälttågsplaner 1707—r709,
och förefaller ganska obekymrad om ifall en
och annan skeptiker till äventyrs betraktar
dessa planer mera som Stilles än den om
sådana till ytterlighet förtegne konungens.
Karl XII framstår visserligen något mindre
dogmatiskt ofelbar, men huvudskulden för
de olyckor, som följde slag i slag sedan den
svenska hären på allvar fördjupat sig i de
milsvida ryska skogsmarkerna och zaren
börjat förhärja det egna landet, fördelas
liksom hos Stille på olika underbefälhavare,
främst Lewenhaupt, Lagercrona och
Rehn-sköld, eller tillskrives naturens krafter, den
osedvanligt stränga vintern och det därpå
följande plötsliga tövädret.
Stille har präglat satsen: »Ödets hand var
emot honom». Att Karl XII själv ordat först
om tur och sedan om öde, veta vi av de
sällsynta uttalanden av honom, som blivit
bevarade. Frans G. Bengtsson har inte
försummat att taga fasta på dessa konungens
ord, de växa ut till själva det
huvudperspektiv, ur vilket han betraktar Karl XII: s
bana, och han gör strax i början en av sina
mest fängslande spekulationer:
Vi måste våga medan vi äro i lyckan; det är en
anmärkningsvärd replik av kungen; i högre stil hette
det hos Rehnsköld att »Gud är särdeles med honom».
Det är samma sak uttryckt på två olika sätt; och
kungen för sin del slösade inte med religiösa talesätt i
onödan, emedan de för honom voro så mycket mera
än blotta talesätt. Lyckan, turen: det är ett ganska
sällsamt begrepp, och olika kategorier av
mänskligheten ha helt olika inställning till densamma. Ingen
lyckans —• det vill säga den goda turens — filosofi
har någonsin skrivits; ty i den mån vi äro filosofer och
tänka abstrakt och teoretiskt, existerar begreppet
endast som övertro hos de naiva men inte som
objektivt faktum. Pansrade med kausalitetsinsikt,
sannolikhetskalkyl och annat, veta vi vid våra skrivbord
att ingen tur finns, och ingen otur, utan endast
rationellt fattbara orsakssammanhang, alltid
tenderande åt ett medelvärde i utslaget. Men så snart vi
lämna den teoretiska filosofin och hänge oss åt
praktiska ting, eller taga del av erfarenheten hos olika slags
praktiskt agerande människor — krigare, sjömän,
jägare, fiskare, Don Juaner, finansmän, svindlare och
politiker, alla som i sin gärning ha att räkna med ett
ofrånkomligt element av hasard — blir förhållandet
helt annorlunda, och lyckan, den envisa goda turen,
blir inte ett pseudobegrepp utan något högst
handgripligt och reellt, till sin förekomst och sin
utslagsgivande betydelse ständigt betonad i även de största
praktiska intelligensers meditationer över sin bana.
Man måste ha skicklighet, man måste ha förutseende,
man måste ha erfarenhet, man måste ha medel; men
allt detta hjälper inte länge, om man inte dessutom har
det nödvändigaste av allt, nämligen god •—■ eller
åtminstone dräglig — tur: därom äro alla de stora
praktiska talangerna överens, från Cæsar och Napoleon
till Casanova. Karl XII hade tydligen för sin del
funnit något liknande; hans tur hade hittills — trots"
vissa upprepade tråkigheter med brustna broar och
dåligt väglag i löftesrika situationer — på det hela
Frans G. Bengtsson: Karl XII:s levnad. Från Altranstädt till Fredrikshall. Norstedts. Sthlm. 1936.
507
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
