Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Gustav III:s och Carl G. Tessins Karl XII. Av Walfrid Holst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustav 111: s och Carl G. Tessins Karl XII
les sentimens de M:r de Voltaire: Son
orto-graphe, sa religion, ses erreurs sur Charles
XII» . . .
Tessin är därför angelägen att fördela ljus
och skuggor mellan Karl XII och Peter den
store på helt annat sätt, än kronprins Gustav
och Voltaire hade gjort det, och skipa full
rättvisa åt sin hjälte; och han gör det i tydlig
förhoppning, att kronprinsen en dag kan
komma att bläddra i hans dagböcker.
Detta utdrag ur Tessins Åkerödagbok har
blivit tryckt i Tessin och Tessiniana, och
härmed lämnas nu en översättning efter den
franska texten där:
»Jag har Fr. Sparre att tacka för följande
aktstycke. Det är av H. K. H. Kronprinsen,
som med anledning av en dispyt om Karl
XII: s karaktär efter stundens ingivelse
kastade ner sin mening på papperet år 1768.
Caractère de Charles XII.
Karl XII: s karaktär är en av dem, som vid
första ögonkastet synes mycket lätta att väl
beskriva, men då man närmare undersöker
den, finner man, att det är en av de
svåraste som historien erbjuder. Den förvånande
samlingen av stora egenskaper, skymda av
stora fel (ty, vad laster beträffar, är det svårt
att finna sådana hos honom) bildar en
kontrast, som bragt hans samtida att om honom
avge mycket olika och kanhända lika
felaktiga omdömen. De ena, tilltalade av de
lysande bragder, som gåvo glans åt början av
hans regering, utan att tränga till botten
av orsakerna till hans framgångar, upphöjde
honom över de största av hans företrädare;
de andra, som blott betraktade det
blomstrande tillstånd, i vilket han hade funnit
riket, och det beklagliga tillstånd, i vilket
han lämnade det, ha gått ända därhän att
betrakta hans död som den lyckligaste
tilldragelse, som kunde hända hans fädernesland.
De ena som de andra ha bedragit sig i lika
mån, och eftervärlden ensam, opartisk och
utan fördom, därtill bättre upplyst om
händelserna, är i stånd att väga regenters stora
och små egenskaper på en rättvis våg.
Karl XII:s karaktär växlade med
omständigheterna, och för att väl känna den är det
nödvändigt att betrakta denne furste under
tre epoker av hans liv. Under den första, som
man kan räkna från 1700, krigets början, till
och med affären vid Pruth, framstod han
snarare som en ung men högsint krigare än som en
stor fältherre och klok konung. Under den
följande tiden, från den fullständiga
undergången av hans företag till hans ankomst till
Sverige, skulle man, utan att säga för mycket,
kunna påstå, att han verkade som en
van-vetting, styrd av en blind förtvivlan eller
av en envishet, mycket ovärdig en förståndig
människa och ännu mer en stor man. Men
under den tredje och sista delen av sitt liv
visade sig Karl verkligt stor. Prövad av
olyckorna, höjd över sina motståndare, fann
han mot halva Europa, sammansvuret till
hans fördärv, utvägar i sitt mod; sansad i
sina företag, djup i sina vyer, höjd över den
rättmätigaste förtrytelse, tänkte han mera
på sitt folks lycka än på sin egen ära, glömde
han sina olyckor och var färdig att för
fosterlandets väl förena sig med sin störste fiende,
den ende rival om äran han någonsin hade.
Sådan blev Karl XII under loppet av de tre
sista åren av sitt liv. Stolt ända till högmod
mot sina likar men vänlig mot sina
undersåtar, lika human mot andra som hård mot
sig själv, drev han anständigheten ända till
den obevekligaste stränghet; hans
rättrådighet var exemplarisk, om den icke helt hade
bannlyst mildheten ur hans hjärta: han
älskade sina soldater med ömhet och var
likaledes älskad av dem, ehuru han lika litet
skonade deras liv, som han skydde att offra
sitt eget i striderna, okunnig om till och med
elementa i politiken men med en fasthet i
sina beslut, vilken urartade till envishet.
Han drev slutligen likaledes både dygderna
och felen till deras ytterlighet, och man kan
sluta sig till av hela denna resumé av hans
liv, att han var mera våghalsig än oförskräckt
(intrépide), mera storsint än ärelysten, mera
hederlig man än stor politiker, mindre stor
man än en ovanlig man. Han hyste icke de
ärelystnas och erövrarnas avsikter, som i
grund och botten endast bestå i begär att
förstora deras områden. Karl erövrade
konungariken blott för att giva bort dem.
Överlägsen Alexander, med vem man ej kan
jämföra honom utan att göra honom orätt, var
han lika mycket underlägsen Peter den store
i alla en konungs egenskaper, som han
överträffade honom ifråga om hjärtats.
Sådant är det omdöme, som eftervärlden
skall avge om denne ryktbare furste: ett
omdöme, som gör honom mera ära än ett
lovtal, eftersom sanningen för ordet där och
emedan hans dygder äro målade där med den
éclat, som de förtjäna, och utan att man
har dolt hans fel.
511
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
