Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Den förlorade faunen. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den förlorade faunen
Alltnog:
nu har jag glömt de heliga päanerna
och spejar skyggt, om där är lek på planerna
och glimt i gläntorna. Blir månskenshavet
så gränslöst stort att se som förr om kvällen?
Och spela syrsorna på kända ställen?
Så blir mitt sökande i lugn begravet
— men det är slut på mitt livskonstnärsskap,
och unga fauner ses med breda gap
beskratta mig, och nymfer le åt mig —
och inga sånggudinnor se åt mig.
Jag kommer åter, en förlorad son,
från Helikon,
en flykting, fallen från Parnassens höjd.
Av mödor och förtret är ryggen böjd.
Ja, du kan vara nöjd:
du triumferar, gamle fader Pan,
och vredgas inte. Jag var aldrig van
vid stora krav på livet. Låt mig få
en gärna skum men ljum och lummig vrå,
där jag kan se hur skogens nymfer gå.
Kanhända kommer stundom en dryad
eller najad, med vänlig röst och glad
i blicken, en med sinne för natur
men också för den värld jag flydde ur:
Apollos värld vars renhet nu i natten
jag längtar efter som en hjort till vatten.
Hon talar med mig om Apollos stad.
Hon tar ej anstöt av min ludna vad
men nickar drömmande när jag förtäljer
om denna värld av världar, där man väljer
förgäves den man helst vill höra till —
där det är lika tokigt vad man vill.
Ty den som vill till skimrets värld, till skogens högsta grenar
och havet, får på marken gå. Och den som lugnt förmenar,
att allt är bra som här det är, skall ändå någon gång
gripas av gråtfylld längtan till en hög, overklig sång.
515
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
