Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ester Almqvist. 1869—1934. Av Nils Gösta Sandblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ester Almqvist
klarnande färgskala har Ester Almqvist
nått den punkt, då hon var tvungen spränga
det objektiva naturåtergivandets gränser för
att ge uttryck åt sitt skaparbehov. När hon
1917 på en utställning i Nya Strandgalleriet
vid Strandvägen samlar sitt verk från tiden
1914 och framåt, karakteriserar Andreas
Lindblom det med ord, som ställa det i direkt
kontrast till det tidiga 1900-talets stämningsideal:
»Hennes konst har alltid hört till den, inför
vilken en på en gång seende och tänkande
människa måste stanna. Slagorden passa ej
här. Denna konst lever av en inre intensitet,
starkare än vi äro vana vid. Den kommer från
en personlighet, som icke blott äger vilja att
arbeta sig igenom, utan som också äger mod
att strax lämna det vunna målet, när mödans
stärkande oro väl är över. Ester Almqvist
går väsentligheterna in på livet. Hon är som
målare förvisso ytterst okvinnlig.
»Från den fast formande impressionisten,
som skapat ’Ån’ i Göteborgs museum,
utvecklade sig så småningom en byggande
synte-tiker, vars bästa uttrycksmedel blev kolet.
På Baltiska utställningen möta vi så
plötsligt en ljusdyrkare av våldsam styrka.
’Sågverket’, som där exponerades, finnes även här.
Middagssolen brinner över träskjulen,
ångpannorna stånka och sågklingorna fräsa i
klagande skalor. I fonden står den levande
skogen blå och djup. Det är ett epos över
oljiga maskiner och seniga människoarmars
möda, men icke uti Grottekvarnens gråa
stelkrampsstämning, utan i arbetsglädjens
bländande, livseggande solsken.
»Samma monumentala resning och hänförda
ljusdyrkan präglar ’Novemberplöjning’. Men
över detta solsken vilar höstdisets flor. Intet
brus av det mänskliga arbetet når oss längre.
Vi stå i fjärran och skåda över landet. Tyst
och osvikligt arbeta plogbillarna i den mörka
mullen. Så ha de gjort i tusen år. I jordens
famn skall vårt hopp begravas, sol och vår
skola väcka det. I evighet.
»’Trädan harvas’ hör med i ovannämnda
grupp. Rent artistiskt sett är det måhända
den skickligast gjorda bland de utställda
dukarna. Ett fyrspann av oxar kliver rätt ut
ur tavlan. En kondensering i djurgestalt av
jordens egen feta must. Hösteftermiddagens
gyllene solsken flyter över den violetta
humus.»
Om den konst, vars patos här med
inlevelsens värme tolkas, står i viss motsats
till det föregående skedets måleri, ligger
bakom förändringen i första hand ändrade
personliga förhållanden och ett ombyte av
miljö. Med moderns död 1913 hade hemmet
på Fogdaholm upplösts. Huset under träden
skulle lämnas, nya verksamhetsfält uppsökas.
I augusti 1913 flyttade Ester Almqvist
från herrgården ner till stationssamhället
Aneby ett stycke därifrån. När tågen mot
Stockholm eller Malmö brusade förbi, lämnade
de kvar en rad godsvagnar för att lastas med
timmer. I en 1913 daterad och signerad duk
har hon målat av dem under ilastningen.
Bilden är hållen i ljus, gråblå ton och
dekorativa moln täcka himlen. Men i en annan
version ha samma vagnar på samma plats
målats om en kväll, när lastningen har
avslutats och solen går ner. Här är sättet att
se motivet nytt. Här är färgskalan rödbrunt,
violett och gult, de korta penselhuggen göra
varje yta levande, vagnarna stå fullastade
och tunga, skogen ruvar, himlen glöder av
gult på grön botten. Alldeles intill stationen
ligger sågverket, från vilket det timmer, som
ilastades, levererades. Här gjordes i
december samma år i lika våldsam teknik
skisserna till Sågverket, decembersol. Här, med
minnena och Fogdaholm inom räckhåll men
som något förgånget, på väg mot nya
verksamhetsfält, bröt Ester Almqvist sin
generations skrankor.
Våren 1914 flyttade Ester Almqvist in i
en under vintern uppförd stuga vid Slagsta,
ett par timmars ångbåtsfärd från Stockholm.
Denna stuga blev utgångspunkten för de
arbeten fram till 1917, i vilka hon fullföljde
linjen från Sågverket. Ute vid Slagsta fann
hon motiv sådana som Båtvarvet, där
skrovet under arbete reser sin mäktiga silhuett i
bakgrunden, medan timrets virrvarr i
förgrunden ger rikedom åt linjespelet. Från
Slagsta for Ester Almqvist in till Stockholm,
där hon i hamnarnas rörliga liv sökte nya
möjligheter att ge uttryck åt sin sjudande
livsbejakelse. På resorna sökte hon upp
Östgötaslättens oändlighetsperspektiv, och hon
gästade nya hamnstäder, Göteborg eller
Kalmar.
Konstnärligt står bakom detta skedes
ljusdyrkan nyimpressionismen och bakom
dess dramatik den direkta eller indirekta
upplevelsen av van Gogh och Munch.
Nyimpressionismen i dess avancerade form
hade satt sina djupa spår inom
Konstnärsförbundets krets och’ personligt utnyttjats
t. ex. av Kreuger, Wilhelmson och Fjæstad.
553
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
