Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ur drömmarnas skissbok. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Vetterlund
miga oktober . . . inför den höstliga
skepsis, som den gången ville kämpa vårens
strid . . . Tälj min saga, hade han sagt en
afton för längesedan då de sutto
förtroligt samman ... och den yngre hade sökt
säga människorna åtminstone något, om det
väsentliga av det den andre velat och gjort.
Men vad var det nu för en
feberföreställning, att det funnits mörka år, då de ej
sett och talat med varandra?
Kända röster — —- — där en annan,
som visst också ett tag tyckts borta — den
unge tonsättaren, som levde i sin musik,
sin entusiasm och sitt goda hjärtas begär
att se folk glada som han själv. Nu ropade
hans muntra stämma som så ofta förr
under deras strövtåg i de tysta skogarna
eller vid studentikost rosenröda symposier.
Ja, Knut, jag hör!
Och röster från mycket längre tillbaka
— den varmaste våg väller upp i själen,
då han nu plötsligt förnimmer sin glade
ynglingavän från den lilla stugan, där de
två gymnasisterna i havets fjärran åsyn
läst och svärmat med Homeros. Och
närmast omkring de två alla dessa andra,
vänner och bekanta, kamrater dem de strävat
samman med genom skolan och gått ut
med i livet från samma barndomsstad,
vilka småningom avlägsnat sig, sjunkit
undan för blicken. Men här voro de nu!
Och •—- Henrik, barndomsvännen, där
står han själv ooh nickar så där trohjärtat
tigande som han ensamt kunde, när de ej
sett varandra på länge. Och verkligt
längesedan är det i sanning nu! Men han säger:
vi vänta dig nu, vi ha samlats på
Stallmästargården, där finnas vi alla! Vi veta
att det arbete som du ruvade på och bar
inom dig ända från barndomen och som
du trodde att vi aldrig skulle få se, fastän
vi avvaktade det — vi veta att det är gjort,
delvis åtminstone ... Vi ha sett det, och nu
hälsa vi på dig därför! Och jag känner att
du är lycklig, då du finner oss alla
omkring dig! Så lycklig som du i levande
livet aldrig har varit!
Slutackord
Just i dag gav det en ojämförlig stillhet
att från min bädd blicka ut i den fjärran
ljusblå morgonhimlen över husen
därborta.
Jag älskar det lilla rummet, där jag
ligger. Det är stillhet och själsro att blott
vara här. De gamla porträtten och
tavlorna blicka ner från dess väggar som de
gjort varje gång jag med års mellanrum
kommer igen till denna lägenhet, där —
ja där —
De som bodde här, slumra nu i dödens
sömn. Ingen av dem har jag kvar, ingen.
Här råder den totala ensamheten. De
tiotusen dagarna, då deras stämma ljudit,
äro förvandlade till synbilder i själen. Men
synbilder som höra till mitt innersta,
verkligaste jag.
Outgrundlig blickar nu morgonhimlen
in till mig. Den höga, röda
fabriksskorstenen sticker upp i mitt synfält, där jag
ligger, och omkring den flaxa kråkorna
vilset. Eljest blott lufthavet •—•
Andra morgnar har jag känt, hur detta
blå liksom är opålitligt, så att det nästa
ögonblick skall fläckas av farande skyar.
Eller —- kanske knappt märkbart men
ändå, — har varit av tvetydig klarhet.
Eller helt enkelt uttrycks- och intresselöst.
I dag är det annorlunda. Det är så
stillsamt rent, så djupnat fjärran. Musik
för själen från Guds öppnade himmel
själv. Oföränderlighet. Lycka.
Livets sista? Som knytes ihop med dess
första? •—■ att ligga på rygg i sin säng
och blicka in i den ljusblå morgonhimlen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
