Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Film. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fil m
Av A r t u r Lundkvist
GP
JL A FILMOMRÅDET har den tidigare
höstsäsongen kvalitativt sett dominerats av
franska filmer. Vare sig den är romantisk
eller realistisk brukar fransk film vara
psykologiskt känsligare och mera genomlyst än
amerikansk; i gengäld blir den lätt abstrakt
och osubstantiell. Den konstnärliga
traditionen tycks ha hindrat fransmännen både
från att göra riktigt bra och riktigt dåliga
filmer. Denna tradition måste kanske
övervinnas innan filmen kan komma riktigt till
sin rätt, men det behöver inte och bör inte
betyda att den går förlorad. Den franska
filmkonsten har flera gånger varit långt på
väg och man vill gärna hoppas att den senaste
framstöten ska leda till ett mera definitivt
genombrott. Vad kan man hellre önska än
att den franska andan och livskänslan ska
utbreda sig något mera i världen just nu?
Centralgestalten i inte mindre än fyra av
dessa nya franska filmer har varit en man utan
speciella yttre företräden, en karaktärsfull
och intensiv skådespelare, en filmhjälte som
passar ypperligt i folkfrontens år: Jean Gabin.
En av sina bästa prestationer gör han som
förbrytaren Pépé le Moko (i filmtiteln
omotiverat kallad Pépé från Marseille), en
paris-apache som flytt till Algier, där han lever
i arabstadens ogenomträngliga
människodjungel. Han är en inom sin värld avhållen
och stimulerande person. Tyvärr är det en
brottslig värld, ständigt hotad och
beträngd; och där är han instängd av polisen.
En vacker parisiska ute på turistäventyr
kommer hela hans frihetsdrift att flamma
upp, han känner sig fången och börjar
gripas av instängdhetens ångest. Kvinnan
blir illusionen i vars sken han gör ett desperat
flyktförsök, blott för att finna att den enda
utvägen är döden. Det är en film som rör sig
med svikt och inre spänning i sin egen
atmosfär; det är inte bara ett stycke målerisk
förbrytarromantik utan ett verkligt drama,
låt vara av något efemär art på grund av dess
exotiskt asociala förutsättningar. Här är
ingen okonstnärlig konstnärlighetens klyfta
mellan bild och förlopp, mellan rekvisita och
människor. Regissörsäran tillkommer Julien
Duvivier.
Pépé följdes av Jean från Paris, där Gabin
är en präktig parisisk arbetare som
tillsammans med några kamrater vinner en summa
på lotteri, varefter de med gemensamma
resurser börjar bygga ett värdshus utanför
staden. Det utvecklas hantverksglädje och
folklig levnadslust i filmen, men som
lovsång till kamratskapet slutar den tämligen
tragiskt och visar närmast solidaritetens
ohållbarhet. En kvinna spelar ormens roll i
paradiset och blir behandlad efter förtjänst av
den manhaftige Jean: en realism gentemot
kvinnan som på sitt sätt är ytterst fransk
(i samma situation skulle amerikanerna
ofelbart ha gripit till knytnävar och revolvrar
och tragedi). Här har filmkonstnären Duvivier
producerat vackrare vardagsvara.
Tredje Gabinfilmen, Förbjudet område, är
ett triangeldrama där förspelet innan ödena
korsas blivit det väsentliga. En man lämnar
sin hustru för en anställning nere i Uganda
och där får han en ung medhjälpare som han
fyller med sina förälskade fantasierom hustrun
medan tropikregnet skvalar ner och febern
sprider sig i blodet. När ynglingen återvänder
hem som en kärlekens budbärare till den
andres kvinna fastnar han ohjälpligt i
känsloströmmen mellan dessa två. De intima
spelscenerna övertygar med en äkthet utan gester
(bortsett från den överdrivna slutuppgörelsen)
och Uganda-avsnittet äger det rätta tropiska
feberkvalmet.
I Den stora illusionen är Gabin den otåligaste
av de franska officerarna i ett tyskt
fångläger och blir tillsammans med två kamrater
skickad till ett gammalt näste i bergen,
varifrån ingen rymning anses vara möjlig.
Den tyske kommendanten spelas av Erich
von Stroheim, en världserfaren adelsman som
håller ryggen rak med hjälp av en stålkorsett
och är oklanderligt artig mot sina fångar.
Det blir ett spel mellan soldatens plikt och
kosmopolitens lust: kollisionen inträffar när
617
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
