Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Målaren Axel Fridell. Av Karl Asplund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl A s ‡> I u n d
Självporträtt med lilja. 1914.
Skulptören Otto Strandman.
utfört några kopior men väl låtit sig
komma under starka intryck av konst som
han kände sig besläktad med. I de första
målningarna, från 1912 och 1913, finner man
en klarögd realism och ett handlag, som
inte tycks ha stora svårigheter att omsätta
ett intryck av en gammal gård, en
snöstämning eller en »stämningsfull»
sommarnatt till ett acceptabelt litet konstverk i
An-karcronas eller Schultzbergs anda — det
är rent förbluffande hur han utvecklar sig i
teknisk säkerhet på ett år —• ett
sensommarlandskap, daterat 1912 är en kluddig
och lös studie, närmast i Carl Johanssons
maner, följande sommar gör han ett litet
säkert komponerat och långt mera
energiskt arbetat landskap från Stensnäset vid
Varpan, en liten sjö norr om Falun.
Det är ju klart att en så raskt
marscherande yngling skulle ha mycket nytt att
komma med efter ett år av starka intryck
i Konstakademiens skola där han skrevs
in hösten 1913, det var också olika vägar
han trevade sig fram på, sommaren 1914
målade han hemma vid Kyrkbacken en
interiör med två herrar i en lös målerisk
stil som påminner om Julius Paulsen, och
samtidigt det märkliga porträttet av sig
själv med en lilja i handen, målat med en
häpnadsväckande artistisk touche och med
det »prerafaelitiska» svärmeri, som
akademinoviserna tjusades av hos Arosenius och
Sager Nelson. Det ligger mycket av
ungdomligt koketteri i gesten med liljan,
pojkarna voro ibland så, och det sägs att
när de sutto på restaurang kunde de kyssa
rosorna, så att bladen sutto kvar i
skäggstubben. Grafiken tog naturligtvis största
delen av arbetet men porträttmåleriet
drevs också ivrigt hela tiden. De saker av
Fridell, som finnas bevarade, visa på
mycket intresse för Manet, vilken studerades i
reproduktion. Det finns ypperliga
kamratporträtt med intensiv karaktär och en sober
färgskala i nästan bara svart och vitt,
skulptören Natanael Cassén (1917),
damporträtt med en air av Nana och framför
allt det. ypperliga »Mannen med det sjuka
ögat» (porträtt av den puckelryggige
skulptören Ruben Nordström), där konstnären
fångats av kamratens egendomliga figur och
av den väldiga svarta plåsterlappen i det
blonda ansiktet men också av det
melankoliska och drömmande uttrycket i det
öga som ligger fritt. Koloriten i denna tids
målningar blir gärna mycket mörk, ibland
bara skymta huvudena ur en svart
bakgrund, jag minns att han klagade över
att »det blir så», att han under
utarbetningen av målningen icke kunde behålla
den ljus.
Men han kommer snart fram till en ljus
och mjuk ton i några landskap från den
tid då han bodde vid Långholmskanalen
och stod under sin vän Torsten Palms
inflytande. Dennes smekande, blommande
touche och intima lyriska stämning
beundrade Fridell mycket, hans egna
försök i den riktningen bli gärna litet torrare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
