Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Roger Martin du Gard. Nobelpristagare. Av Stig Ahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Martin du Gard
Oscar Thibault som är död, och öppnar
ett fack, som innehåller minnet av en
löjlig eskapad, en fjollig äktenskapsannons
insänd av den stränge patriarken, öppnar
han samtidigt det fack, där en av
nycklarna till hela verket ligger förvarad: det
är en studie utförd efter mottot »skenet
bedrar» och under det höga beskyddet av
Ibsen och Freud. Skulden till Ibsen har
Martin du Gard givit besked om i sin debutbok.
Psykoanalytiker åter måste varje psykolog
bli, som sysslar just med den
senborgerliga epoken, ty psykoanalysen är intimt
knuten till den avslöjningsmetod, som
naturalismen bragte å bane i protest mot
den yttre värdigheten, den officiella
förljugenheten i det samhälle som styrde
Europa mot 1800-talets slut. Om man
förvandlar den frispråkiga samhällskritiken i
exempelvis Strindbergs »Lilla katekes för
underklassen» till individualpsykologi, hans
avslöjanden om en klass till avslöjanden
om en bestämd individ, så ha vi processen
klar, så äro vi framme vid Martin du Gards
av Freud påverkade försök att tolka
förhållandet mellan »mänsklig skröplighet» och
yttre oemotsagd pondus hos fadern till de
båda pojkar Thibault vilka revoltera i
enlighet med sina temperament, Antoine
med vetenskaplig indifferens, Jacques med
kvävd gråt, hat och rymmeri. Gide skrev
1908 en liten parabel om den förlorade
sonens återkomst, en variation på tanken att
i den borgerliga familjen sonen vid något
tillfälle i sitt liv och innan han själv låste sig
fast vid en ny egen familjebildning, måste
ut på äventyr, slita ont, lära sig uppleva
och se. När han kom hem igen passade han
på medan kalven åts att smuggla över
stafetten till sin yngre bror som i sin tur satte
fjäder i hatten och visslande gav sig iväg.
Det var en högtidlig men nästan idyllisk
ton i det lilla stycket. Hos Martin du Gard
kommer den förlorade sonen icke
tillbaka. Det är tragik. Det är utåt sett
tragiskt att Jacques störtar med sitt
41—Ord och Bild, 46 :e årg.
aeroplan då han kastar ut pacifistisk
propaganda över de egna frontavsnitten.
Men det är också sublimt, där döljes
en offertanke som Guéhenno tolkat i
en fras som gäller ungdomen 1914: »Si
prendre à vingt ans un rendez-vous avec
la mort était 1’épreuve réservée à notre
génération nous devons souhaiter cette
épreuve, sous peine de n’oser pius lever les
yeux, regarder les gens de notre åge . . .».
Enbart tragiskt däremot, rentav
livsförstö-rande är att Jacques klippes av från sin
socialgrupp utan att få inträde i en annan,
det river hans väsen i trasor och gör av
trasorna en knut så hård att han inte ens
kan öppna sig för den unga Jenny och ingå
ett intellektuellt zigenaräktenskap, den
lägsta formen av samliv, men en utväg.
Den erotiska skildringen har härigenom
förlänats en förtvivlad intensitet. Man ber
om utlösning men får den inte.
Det har visserligen anmärkts att Jacques
och Antoine inte äro några tvättäkta
parisare, ingen av dem har den kvickt
nihilistiska ton som Jules Romains lyckats
förläna sin baudelairiserande
normalskolestudent Jallez. De ha en viss provinsiell
tyngd, ett svårväckt och uthålligt
temperament, en allvarlig syn på livet. Men de
äro stadsbor. Flykten till åkerbruket i
debutromanen var ett rousseauanskt
hugskott, som icke motsvarades av någon
social verklighet. Martin du Gard har aldrig
beskrivit en arbetare men han har heller
aldrig beskrivit en arbetare hatfullt. Sin
komiska ådra, sin uppgörelse i den
het-levrade satirens tecken, har han reserverat
för bönderna, för lantborna i de otaliga
municipalsamhällena, efterblivna,
förtorkade rester av en svunnen kulturform. I
skisserna, som tillsammans utgöra den lilla
boken Vieille France, har han beskrivit ett
typiskt franskt stenåldersreservat, en
provinsby där ån rinner med segt vatten och
ibland ett lik flyter upp i vassen, där
svartsjuka och mordhets, blodskam och
641
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
