Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ny lyrik. Av Nils Svanberg. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Svanberg
självtillräckligt egocentrisk. På mera
positivt vis bekräftas samma sak av en egenartad
symboldikt, »Den tänkande lantbrevbäraren»,
om honom som går med bud från själ till
själ — liksom en diktare gör! ■— och längtar
att få gripa in och handla, att få ordna om
detta kaos, denna fåfängans marknad, där
han uppfattar missljuden och groddens
möjligheter så mycket starkare än andra. Det är en
av skaldens rent moraliskt allra största
skapelser. Samma ödmjuka idealitet, som fick
klassisk hymnton i Förklädd gud, talar här
i vardagligt sinnrik symbol, i alltigenom enkelt
och lågmält språk, som för tanken till en av
Gullbergs tidigaste samlingar (»Broder lär dig
hasta långsamt med att döma»).
O Mästare, vars bud jag går kanhända,
varför är mångas liv så rått och kallt?
Låt mig få gripa in en gång, en enda,
och till det bästa ordna allt!
Bland de symboliskt gestaltade dikterna
bör vidare den märkliga »Bebådelse i havet»
nämnas. Dess blandning av desperation och
förtröstan är mycket typisk. Märklig är också
»Jakthorn i Alperna». För en gångs skull har
Gullberg, som annars är otadligt klar, här
inte fått sin symbol riktigt enstydig. Det är
som upplevelsens mystiska intensitet i bägge
dessa dikter gjort den vanliga, skenbart
självklara enkelheten omöjlig.
Men det är inte i symboldikterna eller i
någon hittills nämnd dikt man finner
diktsamlingens avgörande, verkligt nya ton, den
som är oreserverat personlig och stort enkel.
Det är i den avväpnande följd av dikter, som
inleder boken, alltifrån den gripande sköna
»Upptakt» och till den mystiskt religiösa
»Bortom berg och mörka vatten». Skaldens
stämma talar här alldeles direkt, utan ali
förklädnad, med stor ödmjukhet och likväl
medveten om sin makt.
Jag vill, att överväldigad och stum
som träffad av en uppenbarelse
du hör mitt ord ge eko i det rum,
där Gud inom dig har sin varelse.
På gatan, som du trampar med din häl,
ej ros men törne vill jag strö för dig,
förvandla dig från menighet till själ
och dö för dig.
Även förr har Gullberg enkelt och slående
kunnat binda sin stämning till form. Men
han har icke tidigare skapat något jämförligt
med »Folkvisa», »Människors möte»,
»Trubaduren» och »Havets visa». Dessa och med
dem besläktade dikter markera höjdpunkten
hittills i diktarens alstring.
I sin helhet ger boken, utom dessa nya
landvinningar, en översikt över Gullbergs hela
utvecklingsskala.
Detta hans största verk hittills, det rikaste,
verkar därför onekligen i sig föga enhetligt;
mindre betydande ting saknas inte heller,
t. ex. »Stilla existenser» och delvis »Mannens
åldrar». Men av samma skäl är det särskilt
lämpat att läggas till grund för en studie i
hans formkonst, en stilanalys.
En sådan kunde osökt utgå från det
rytmiska. Genom sin rytmik har Gullberg gjort
mer påtagligt originella insatser än någon
annan nyare poet. Redan i de exempel, som
här tjänat att ånge något av diktarens
idéutveckling, kan man märka en motsvarande
skärpning av rytmeffekten. I denna samling
finns det ej många dikter, där inte versmåttet
och det ordmusikaliska svarar uttrycksfullt
till det helas stämning. Introduktionen, som
nyss citerades, verkar som en »upptakts»
klingande fanfar i och med de starkt betonade
rimmen (»förnekare : blekare, försena dig :
rena dig»); dessa prägla regelbundet alla
stroferna. Och det övertygade
diktarevange-liet bryts av, överväldigat av ansvaret och
vissheten, i slutraden av varje strof. Frånsett
rytmen och rimmen är poemet ytterst
betecknande för diktarens sätt att komponera,
att plötsligt och förvånande framkasta nya
motiv. Inledningsraden ger utan alla
omskrivningar klart besked; förkunnaren har
brått med sitt ärende: »Här sjunger jag om
död och evighet / för att i bröllopsnatten
väcka dig.» Så också i det följande; varje ny
strof, varje radpar kommer med en djärv och
i sig avslutad tanke. På samma gång ingår
varje nytt lösenord i en rastlös stegring fram
till den avbrytande höjdpunkten »och dö för
dig». •— Man märker också, hur i denna klara,
inpräglande stil motsättningen, antitesen,
spelar en stor roll: »har brått -—- försena»;
»roa — rena»; »bejaka — förneka». Likaså,
för att ta blott ett exempel, i Folkvisa: »På
framgångens höjd, i ångestens dal» o. s. v.
Efter upptaktens mäktiga rytm kommer
»Undinen» med snabba, lätta rader. Rimmen
falla förbryllande tätt; i stöt på stöt, liksom
den spelande fontän, den livsbölja dikten
handlar om, stiger och faller i oavlåtlig
förnyelse. Det ständigt återvändande i undinens,
i naturandens öde målas av en upprepad rad;
den bäres upp på den elastiska rytmen som
654
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
