Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Den unge Atterbom. Av Jacob Kulling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jacob K ull in g
Santesson lämnat det första sannfärdiga
porträttet av den store svenske romantikern.
Redan Nilsson hade uppmärksammat det
pessimistiska inslaget i Atterboms
världsåskådning, men det får hos honom ingen
väsentlig betydelse. Santesson har visat, att
denna pessimism har en central förankring i
Atterboms väsen och att den har sitt ursprung
i en djupt personlig konflikt mellan en stark
livshunger och en av hans lynnesart betingad
oförmåga att tillfredsställa denna. Men inte
heller Santesson tar i denna avhandling i viss
mån Atterbom riktigt på allvar. För honom
blir den berörda konflikten närmast en
»mandomskris», en kris som visserligen har djupa
rötter i hans personlighet men som inte
aktualiseras förrän under utrikesresan. I en senare
undersökning i sina »Atterbomstudier» 1932
har Santesson emellertid skickligt fört den
psykologiska analysen vidare och har här
lämnat en med stor finhet genomförd
Atterbom-karakteristik, i vilken diktaren för första
gången framträder i ali sin mänskliga egenart,
som en ömtålig, pjunkig lynnesmänniska,
som en i det egna jaget liksom instängd
egocentriker med komplicerat labilt svängande
stämningsliv, »sinnlig och livshungrig,
inåtvänd och livsskygg i farlig och förlamande
kombination».
Med utgångspunkt i dessa Santessons
grundläggande men i hög grad konturerade
undersökningar har nu en ung forskare, docenten
Gunnar Axberger, företagit sig att i en
förra året utkommen doktorsavhandling, Den
unge Atterbom. Psykologiska problem i hans
liv och diktning 1806—181Q, i detalj söka
klarlägga Atterboms ungdomsutveckling och
har därvid på ett utomordentligt sätt
ytterligare fördjupat uppfattningen av vår kanske
mest representative romantiker. Har den
tidigare Atterbomforskningen i allmänhet
haft den psykologiska frågan endast som en
av sina uppgifter, så har den för Axberger,
som titeln på hans arbete antyder, varit den
alltbehärskande uppgiften. Han är den förste,
som riktigt upptäckt, vilket oerhört rikt
material, som härvid står forskaren till buds; de
dokumentariska förutsättningarna för en
personskildring äro verkligen enastående. De
talrika bevarade breven överflöda av
personliga bekännelser, och de föga mindre talrika
poemerna kretsa så gott som alla kring
diktarens personliga problem. Och allt detta
material har författaren, som strävat efter
fullständig psykologisk förståelse, med stor
samvetsgrannhet och intensiv inlevelse
utnyttjat. Han har inte förbigått den minsta
biljett och genom skarpsinniga analyser
klarlagt de mången gång för lekmannen
synnerligen dunkla dikternas innebörd. Arbetet
kännetecknas f. ö. genomgående av stor
klarhet i tanke och form och av förebildlig
modesti i omdömena. Det är allt som allt en
tungt vägande vetenskaplig prestation och
utgör säkerligen en av de mest djupgående
och rikast nyanserade människoskildringarna
i vår vetenskapliga litteratur; det psykologiska
porträttet är utpenslat i minsta enskildhet.
Efter denna avhandling har jag svårt att
förstå, hur det skulle kunna finnas mycket mera
att säga om den unge romantikern och
revolutionären.
Samvetsgrannheten i dokumentationen har
emellertid fört med sig en något väl stor
omständlighet; det verkar som om Atterbom i
det hänseendet smittat sin sentida biograf.
Man har ofta känslan, att författaren kunde
ha varit något sparsammare med citaten och
något knappare i sin framställning. Och man
undrar stundom, om de behandlade problemen
verkligen äro av den vikt, att de krävt en så
minutiös belysning; författaren behandlar
i-bland Atterboms lamentationer över sin
ynkedom med en så fulländad vetenskaplig apparat
och en så mikroskopisk noggrannhet, att inte
en bibelexeget skulle kunna analysera ett
centralt Kristusord med allvarligare uppsyn.
Själva arbetets disposition har också fört med
sig, att ungefär samma problem ha kommit
att behandlas på flera olika ställen, vilket
medfört onödig upprepning. Någon
allvarligare saklig anmärkning mot avhandlingen är
det emellertid säkerligen svårt att komma
med. Framställningen verkar alltigenom
väl-genomtänkt och övertygande.
Egentligen utgör huvudtemat i författarens
framställning det problem, som redan
Santesson uppmärksammat men som han endast
tillmätt en viss begränsad betydelse.
Axberger visar inledningsvis, hur konflikten
grundlägges under dell ensamma barndomen
genom en klemig, av en beundrande,
uppoffrande moderskärlek bestämd uppfostran,
som gjorde gossen lättsårbar och kom honom
att få det svårt att finna sig tillrätta i den
främmande världen, och hur denna konflikt
sedan blir aktuell redan under de första
upp-sala-åren, ackompanjerad av en stark längtan
tillbaka till moderns ömhet och barndomens
lycka. För Axberger har konflikten även en
664
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
