Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gunnar Castrén. Av Olof Enckell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar
samhälleliga allmänintressen har han alltid
förblivit trogen.
Här må särskilt framhållas Castréns
artikelserier från åren 1917—-1919 — artiklar
som man inte kan underlåta att göra sig
förtrogen med, om man vill bilda sig en
uppfattning om opinionerna i Finland under
denna skickelsedigra tid. Han behandlade
den ryska revolutionen, de aktivistiska
strömningarna i Sverige, strejkerna och
terrorn, som föregingo det röda upproret,
det unga Finlands första orientering mot
Tyskland, Storfinlands och Ålands problem,
det första presidentvalet. Vad han än
uttalar sig om, falla hans ord med det lugn,
med hela den behärskade urskillning, som
är så karakteristisk för honom som
kulturtyp; men bakom de välbalanserade
omdömena och analyserna kan man avläsa
inte endast hans personliga reaktioner utan
alla de förhoppningar och besvikelser, som
vid denna tid upplevdes av stora skikt
inom hela den finlandssvenska
kulturvärlden.
Det mest representativa utslaget av
Gunnar Castréns sociala samhörighetskänsla
finner man i den ställning han kommit att
intaga inom det svenskspråkiga
kulturförsvaret i Finland.
I ett avseende är hans inställning till
språkfrågan skarp och entydig: med orubb-
C a s t r é n
lig konsekvens har han hävdat den svenska
kulturformens rättigheter gentemot den
finska nationalismens krav på obegränsat
ensamherravälde. Men bakom denna öppet
markerade position tycker man sig skönja
en viss bitter misströstan — inte en
misströstan över den svenska kulturens framtid
i Finland utan en misströstan på ett vidare,
fosterländskt plan.
Castrén har alltid hyst ett varmt
intresse för det finskspråkiga bildningslivet,
ett intresse som måhända blivit särskilt
fördjupat och poängterat, därför att det för
honom representerat en släkttradition: hans
farfader var M. A. Castrén, en av den
finsknationella idealismens klassiska gestalter. För
sonsonen har det tett sig som en självfallen
plikt att svensk och finne bära på
ömsesidigt ansvar för ett gemensamt och odelbart
kulturarv. När man då och då förmärker
bittra, besvikna tonfall hos honom, ha de
sin grund i att han sett, hur detta krav på
ömsesidigt ansvar svikits, hur samarbetet
mellan de två folkelementen är i färd med
att upphöra, hur samhörighetskänslan blivit
allt mindre och kylan, avogheten, misstron
allt större. Så är även denna pessimism
ytterst intet annat än ett uttryck för hans
djupa humanitet och vidsynta
kulturhängivenhet.
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
