Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Axel Wallerts konst. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Modern med det döda barnet.
D etalj ur tävlingsskisserna för
Skogskyrkogårdens krematorium.
kelse och manskroppens styrka och höghet har
Wallert gett på ett storformat vis, och det
ursprungligaste av alla ämnen, den nakna
människan, med dess ofantligt många variationer
och sammanställningar, kommer fram hos
Wallert, om han också icke har med den
variationen, som Einar Nielsen kommit med i sin
rörande men karga bild av Adams och Evas
uthungrade och av för hårt arbete förstörda
kroppar. Det är i stället auktoriteten och
mäktigheten, som utmärka Wallerts rödblonda Evor.
Wallerts förslag till en monumentalmålning
för Göteborgs Konserthus visar en Orfeus,
omgiven av åhörare och åhörarinnor. Det är
ett mäktigt anslag, och de utförda detaljerna
ha en hög och gripande skönhet.
Mindre lyckade äro måhända skisserna till
prydandet av Första kammarens plenisal,
särskilt gudinnan Parlamentaria, i
verkligheten också ett litet konstigt fruntimmer.
Här har hon något av lapptäcke och är
visserligen en i statshushållet nödvändig men ej
vidare attraktiv dam. Förtjänstfullt
förefaller däremot Axel Wallerts förslag till
prydande av Krematoriet i Stockholm, som
förekom på den i många avseenden, ej minst
vad utgången beträffar, sorgliga tävlingen.
Detaljen med modern, bärande det döda
barnet, har en ädel enkelhet i hållningen och
skiljer sig lyckligtvis alldeles från den
»likriktade» konsten.
Kritiken har med mycket fog framhållit
skönheten hos de symboliska kvinnor,
Arkitekturen och Skulpturen, som äro
dörröver-stycken i byggnadsnämndens sessionssal. De
äro storformade och ädla som de italienska
1500-talsmanieristerna ville ha det.
En väsentlig del av Wallerts verk utgöres
av porträtt, och mycket lyckad är den stora
bilden av Stockholms stadsfullmäktiges förre
ordförande K. A. Tengdahl. Prakt och
demokratisk folklighet på en gång finns i porträttet.
Uttrycket i det vänliga, nästan rart barnsliga
ansiktet bryter sig på ett mycket lustigt sätt
mot omgivningens pompa. Det har anmärkts
på, att på porträtten siden, sammet och lamé
äro otillständigt väl målade, men är det ett
så farligt fel, då det gäller att måla sköna
och rika damer i stor toalett. Och detta gjorde
man ju även under 1400-talet, då
Ghirlan-dajo säkert var belåten och även fick beröm
för, hur väl han återgav florentinskornas
brokadklänningar.
Får man kanske ej måla vackra damer?
Skola de endast med sitt utseende glädja
sina män och den närmare umgängeskretsen?
Om den stora bilden av fru Margit
Rosengren kanske är mera lysande än koloristisk,
så får man väl erkänna, att den med sina
guldfiskar och sin groteskt mopsiga vovve är ett
operettprimadonneporträtt av praktfull art,
och fru Margit kan ju inte hjälpa, att hon
nu en gång blivit så vacker.
Som en färgfanfar med den röda capen —
purpur och kadmium —- verkar den friska
skönheten fru Annemarie Biörklund. Men
hennes och fru Karin Ahlrots bild — på den
senare strider dagsljuset med det elektriska
—-äro icke några tomma modeplanscher.
Det lilla porträttet av grevinnan Elsa
Nordenfelt, utfört nästan som en miniatyr,
erinrar i fakturen om gammal god konst. Vad
50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
