Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstkrönika
Av Folke Holmér
ÅNGA VERKLIGA konstnärer
gripas av melankoli under årets sista månad.
De få i ett tag så många farliga medtävlare.
Veckorna före jul härskar den eggande
röd-gula färgen, då göra de glada julkorten sin
attack mot färgsinnet, och varje
skyltfönster är — för att tala med den entusiastiska
reklamexperten —- en enträgen vädjan till
mänskligheten. Om »rött» säger
reklampsykologen: en aggressiv, energisk, passionerad
men på samma gång »vänlig» färg, som ger
intryck av eld, värme (blod) och sjudande liv.
Harmonierar med blått, ljust skärt, orange,
vitt. »Gult»: en glättig, djärv färg, som
kommer oss att tänka på solsken och ljus och
känna oss lätta om hjärtat. Den har
emellertid samtidigt något av ytlighet över sig,
medgiver reklamexperten. Den mörka
vintertiden är traditionellt för nordbon en
färgklangens tid. Det är lätt att finna det
psykologiska underlaget för ljus- och färgdyrkan
under senhöst och vintertid. Bondemålaren
Pehr Hörberg skrev överst på en skiss till en
bonad: »Deseine till en Bonad att prijda
Wäggen med om Jule-Högtiden uti en
en-falldig Landtsmans Koja». Den skulle täcka
en hel gavelvägg i en bondstuga och med en
enkel och verkningsfull färgskala liva upp
den grå interiören.
I detta perspektiv bakåt mot de gamla
kistebrevs- och bonadsmålarna vill man gärna
sätta in Einar Nerman som vid årsslutet
ryckte in med en retrospektiv utställning i
Konstakademien. Sammanställningen kan
synas krystad: den elegante karikatyristen i
anglosaxisk skämt- och veckopress, den
mondäne porträttören i Hollywood, den
rutinerade tecknaren bakom kulisserna på någon
londonscen — vad har han med de gamla
tapetmålarna att göra? Jo, denne älskvärt
naive, obotligt ytlige konstnär har i
decennier spritt glada färgfläckar över landet. Med
häftstift ha hans blonda barnänglar ur
jul-och veckopress uppfästs på enkla väggar. Hans
madonnabild är ett under av ljuvhet, den
har spritts i massupplaga. Hans vykort, nya
varje år men evigt desamma, följande out-
grundliga lagar, attraktiva, vädjande till
barn och vuxna, skola en gång hamna i
museiportföljer under rubriken »folkkonst».
Denna nermanska konst är internationell
trots allt blågult i färgen och dalastiliserat i
konturen. Nerman är släkt på något vis med
den där Walt Disney, vars Snövit och de sju
dvärgarna gör sitt segertåg över världens
filmdukar. Moderna sagoberättare med
tekniken (tryck- och film-) som lydig tjänare,
experter på bländande ljus och kännare av
färgernas, särskilt de enkla grundfärgernas,
psykologiska innebörd! Walt Disneys
kontrasteffekter av soligt, lyckligt gulrött och
demoniskt grönt-grått-svart-purpur med
dragning åt brunviolett äro frukter av årslånga
experiment, och bakom Nermans virtuosa
förenkling ligger en trägen övning.
På utställningen i Konstakademien hade
Einar Nerman medtagit prov på nästan allt
vad han kan, och det är inte litet. Omkring
1910 målade han långbenta och
självbe-speglande konstnärskamrater i Paris. Det
finns en känd fotografi av Ivar Arosenius
liggande på en soffa i nästan otroligt
nonchalant ställning. De smala lemmarna och de
fina konstnärshänderna bilda ett invecklat
mönster av jugendkaraktär. Einar Nerman
tecknade och målade en hel rad av sådana
bohemer i silhuett med rufsigt hår, väldiga
halsdukar och barnsligt fräcka profiler.
Redan då föddes karikatyristen och den elegante
nidtecknaren. Men samtidigt utvecklade han
en viss fin och beslöjad stil, icke olik Ivar
Arosenius’. På en målning med Griinewald och
Einar Jolin försjunkna i en soffa har Nerman
onekligen, med hjälp av skymningsdunkel
och svepande förenkling, fått fram en kostlig
effekt av de unga själarnas mystiska
uppgående i alltet. Så måste de ha sett ut, dessa
eteriska, antirealistiska konstnärsfrön. Djup
humor och fin medkänsla spåras också i hans
motiv med två målarinnor i en annan soffa.
En av dem sitter slö och vegeterande, den
andra knyter sig patetiskt, hon tycks lida
konstnärskval med magplågans intensitet.
Polerna i Nermans konst utgöras av söt idyll
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
