Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke H o l m ér
från staden till ensliga och risiga ställen.
—-Om Ture Änder kan sägas att han i motsats
mot Öberg är idylliker med en viss svaghet för
de saftiga grönbetenas, ängsblommornas och
de vajande sädesfältens färgeffekter.
Botanisten slår glatt följe med målaren, och så
uppkommer dessa av försynen välsignade
»Landskap med älggräs», »Blåklockor och
akleja» etc. — Carl Anderson har också lättare
för idylliska och vänligt öppna utsikter,
badstranden, gården vid havet, strandklippor,
skördelandskap i gyllne, pastosa färger,
vårbäckar och annat sådant. Ibland kan han
minna om en annan smålänning, Carl Ryd,
men visar dock fullt självständig hållning.
Hans kultiverade och stundom sensuellt
läckra måleri är väl värt att uppmärksammas.
Men om båda de sistnämnda kan också med
fog framhållas, att sötaktigheten ibland
tangeras.
I Färg och Form utställde under november
Gunnar Svenson en utomordentligt samlad
och helgjuten kollektion, som var en enda
ljust klingande hymn i färg till den svenska
sommaren. Det är svårt att i ord karakterisera
den rena färgskala Svenson utnyttjar eller
den självklara balans, som utmärker
kompositionen i hans tavlor. I Färg och Formgruppen
är han idyllikern med en viss mild och
stillsam grundton, som helt kontrasterar mot
åtskilliga oroliga andars framfart i denna
mot-sägelsefyllda sammanslutning.
Norrlänningen Helge Linden från Umeå
har i november utställt i Konstnärshuset,
en starkt personlig konstnär med fint
valörsinne. Förenklingen och de stora, summariska
planen äro specifika för hans stil. Hans
förkärlek för dunkla, mjukt tonande
färgeffekter har icke hindrat honom från att även
pröva den ljusa skalan i rik nyansering.
Speciellt har bekantskapen med dansk natur
utlöst dessa nya tendenser hos konstnären.
Dock är alltjämt den norrländska hembygden
hans viktigaste inspirationskälla. En sådan
duk som »Dansbanan» uttrycker något
väsentligt i sin dova nordiska stämning.
Den skånska målarinnan Ester Almqvists
konst, presenterad såväl i teckning som måleri,
ryckte i december in i Galerie Modernes
lokaler. Den 1934 bortgångna konstnärinnan
har för icke länge sedan (i denna tidskrifts
tionde häfte 1937) blivit föremål för en
ingående analys. Efter minnesutställningen
i Galerie Moderne, som blev ett av höstens
märkligaste konstevenemang, framstår allt
tydligare halten av hennes personlighet och
den djupa originaliteten i hennes livsverk.
Denna lilla fysiskt bräckliga kvinna har i sin
konst dyrkat det vitala och kraftfyllda, sol
och flammor, mäktiga landskapslinjer,
muskelspel och arbetsrytm. Det räcker ej med kraften
hos en karl eller en häst —• hon ser styrkan i
det kollektiva, sammanfattningen av många
karlars och många hästkrafters enhet i en
expressiv bild. Det väsentliga i hennes konst
ger varken färgen eller teckningen enbart,
det är hennes uttryckssträvan, hennes spända
vilja som griper. Hade hon lämnat skulpturer
efter sig, skulle de ha utstrålat kraft, hade
hon blivit diktare, skulle hon ha skrivit om
jord, mull, sten och arbete. Typisk är hennes
målning »Godsvagnar», den flammar i van
Goghska färger, den tycks antyda ett långt
och strävsamt rallarelivs möda och svett, den
innebär som många av hennes konstverk en
dramatisk stegring av något vardagligt till
visionens styrkegrad eller till spöksynens
gräns. Hennes blekingska fiskare i grupper
se ut som om de avvaktade en uppdelning i
onda och goda, och hennes arbetare få en
slags prägel av anonyma trälar, i Norden eller
i Egypti land. Detta slags storhet och rymd
kring gestalterna har hon vunnit genom
förenkling i linjespel och ljusskildring, och här skulle
man — vilket ju också skett — kunna räkna
upp likartade effekter i europeisk storkonst.
Reinhold von Rosens utställning i samma
lokal hörde också till säsongens intressanta
inslag. Bland våra många duktiga grafiker är
efter Axel Fridells bortgång von Rosen
otvivelaktigt den tekniskt längst avancerade.
Utvecklingen har som för Fridell gått via
England och det rembrandtska Holland till
en personlig stil. Hans första grafiska försök
bottna i studiet av Fridell och framför allt i
det ivriga inträngandet i den äldre grafikens,
en Rembrandts, en Ruisdaels konst. Det
sörmländska landskapet har en utsökt
skildrare i denne konstnär, som har en så lätt
hand och ett så fint öga för atmosfäriska
skiftningar över terrängen, över vidsträckta
fält och avlägsna horisonter. Även den risiga
svenska skogen kan han grafiskt återge som
t. ex. i den fängslande »Flykten till Egypten».
Den heliga familjen har styrt kosan rätt in i
den mellansvenska skogen — en betänklig
avdrift i orienteringen men ytterst
betydelsefull för den svenska grafiken. (Se plansch.)
Intrycken från Rembrandt äro ännu levande
i detta blad, men de ha förmälts med en äkta
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
