Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Almquist och hans öde. Av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Almquist och hans öde
Av Margit A b en i u s
.LMQUISTS EGENART som
författare uppenbarar sig inte i första hand i
färdiga, definitiva diktverk och plastiskt
uttrycksfulla eller tydliga gestalter. Hans
produktion följer ingen bred, synlig mittfåra i
samtidens litteratur. Och tar man en
svepande överblick i minnet över sina egna
läsarintryck •—- från olika tider — av hans
diktning, så är det möjligt, att blicken
stannar på »Ormus och Ariman» som något i
sig alldeles fulländat eller på den förtjusande
glasmästardottern från Lidköping med
händer vana att knåda kitt. Men det är betydligt
troligare att det i stället springer fram någon
av dessa djärva, underliga formuleringar,
inte nödvändigtvis om oskuld och arsenik
eller »Så jag målar, donna Bianca», men
brokiga och brutna fragment av magisk ordkonst
-—- med en och annan ensam, överjordisk,
aldrig förut hörd ton — och kanske samlar
sig till sist allt glidande ogripbart och
hemlighetsfullt tjusande i bilden av Tintomara,
värnlös och fri, gungande i linden, trollkarlen
Ariman med sitt snabba skymningsleende,
månen på sin kvalfullt ödesbestämda bana,
eller Johannes, varg i veum, »en knappt
elak som dock är ond» — elementarandar,
icke-mänskliga varelser av okänt slag. Det
är som idel utstrålningar: här bränns det och
här blåser det kallt, här skimrar det, men var
är focus?
Almquist-gestalten har alltid fängslat
intresset, både den som i lekamlig mening
trampade marken och tog kvarter här och var på
ständig resa, den religiöse reformatorn med
höga syften, rektorn vid Nya
Elementarskolan, den för giftmord anklagade som rymde
ur landet, och den mer immaterielle och dock
väsentligare, som är Sara Videbeck,
trollkarlen, androgynen, vargmänniskan, månen,
tant Eleonora, poeten Furumo och många
andra — röster och skimrande gestalter.
Litteraturen om Almquist är överväldigande
till sitt omfång, och det inte minst
karakteristiska är diktarens alltjämt manifesterade
förmåga att inge ambivalenta känslor, sväng-
ande mellan avsky och dyrkan. Däremellan
komplett likgiltighet. Det är karakteristiskt,
att Hagar Olsson i en inspirerad modern
Almquist-essay bistert-ironiskt frågar,
varför inte svenska folket läser honom i bussar
och spårvagnar, medan dr Attorps med en
undertryckt gäspning tycks antyda, att för
nöjes skull och fullt frivilligt torde väl ingen
läsa Almquist. Man misstar sig inte på
vibrationen av antipati under de böökska porträtten.
Mot dem kontrasterar nitti-talets dyrkan
av törnrosskalden. Fröding, inbillar man sig,
måste ha varit tjusad av Almquists romantik,
och Runebergs vackra karakteristik känner
varje skolbarn till. Går man till diktarens
egen tid möter man honom som underjordiskt
oroselement och som livande eld eller
ödesdiger brandstiftare i brev och memoarer.
Men Tegnér är som bekant snävt avfärdande,
och Fredrika Bremer, vars brev brukar vara
en guldgruva av genialiskt träffande och
sympatetiska personkarakteristiker, är
instinktivt reserverad mot Almquist: en
elek-triserande kraft som inte just leder, en
irr-stjärna som på sin vilda, elliptiska bana kan
tänkas till sist inkomma bland solsystemen
och vinna medelpunkt och frid. I fråga om
Almquist har det ställt sig speciellt vanskligt
med den förgyllda bilden som eftervärlden
enligt en djup drift alltid åtrår att skapa fram
ur diktarnas verk och deras önskningar om
sig själva. Principen för dessa legendbilder,
idealiska eller demoniska, heter förenkling,
och hos Almquist är verk och liv alltför
disharmoniskt motsägelsefulla. Han är också för
mycket »riktig», natursann poet för att
leverera det rätta materialet för glansbilder •—
som här närmast skulle ha kommit att gå i
de svarta och demoniska färgerna. Och för ett
realistiskt porträtt har väl inte det
invecklade biografiska materialet legat tillräckligt
klart i dagen, trots all förtjänstfull
detaljforskning och belysta fakta om gatukvarter
och husnummer, kärlek, ekonomi och
medborgerligt anseende, dessa kärva realiteter,
som vi obetvingligt drivs att forska efter,
Henry Olsson: Carl Jonas Love Almquist till 1836. Stockholm. Hugo Gebers förlag.
11: 50.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
