Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Almquist och hans öde. Av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Al mquist och hans öde
Almquist känner varken himlen eller
helvetet, skrev Fredrika Bremer. — Men han
sökte helheten med en brännande oro.
Med energi betonar också författaren, att
nerven i Almquists diktning, tvärtemot den
gamla åsikten, är oron, det stingande
missnöjet. Och ett huvudintryck av Almquists
ödeshistoria, så som den här berättas, torde
väl just vara: vilken orosbrand, vilket
vulkaniskt element! Almquist är enligt
författarens karakteristik »ursprunglig revolutionär».
Men att den orolige vagabonden, som försökte
leva som om livet vore ett försök, »en resa
blott», kunde fängslas av rotfasta människor
i trygga och trivsamma miljöer — som herr
Hugo i sin jaktslottsmiljö — och måla ut allt
detta med välbehagligt raffinemang i detalj
är inte så oförklarligt. Om en av sina songes
berättar Almquist i ett dokument som citeras,
att den föll honom in en obeskrivligt regnig
och smutsig höstdag, då han i trist
sinnesstämning promenerade på några av
Stockholms fulaste gator; han ägde själv intet
instrument och knappt en riktig bostad,
han går in till en bekant som har ett gammalt
ostämt skrälle till klavér, tecknar upp sin
komposition på en lapp och går vidare. »Så
snart det är gränslöst otäckt omkring mig
upplåta sig alltid själens innersta taflor för
mitt sinne» — här glider diktaren människan
ett ögonblick fram ur sin oåtkomlighets
skuggrike. Det som blir föremål för analys
i denna volym, som förs fram till de år som
föregick det realistiska genombrottet, då
Almquist som diktare började vända sig
utåt, är inte minst sambandet mellan liv
och dikt, mellan dessa »själens innersta tavlor»
och det »gränslöst otäcka» som de skapades
ur. Henry Olsson har en modernt direkt
kontakt med dessa kärva, bittra
livsrealiteter. Den skimrande romantik och exotism
och den inåtvända idédiktning som faller
inom tidsperioden före 1836 föddes ur två
ytterst smärtsamma nederlag mot samhället
och människorna. Det spännande kapitel
som heter »Kongl. Maj:ts Cantzli» och skildrar
poetens vedervärdigheter på den högst
jordiska och reala motsvarigheten till Ormus
kansli, visar övertygande hur skarp
Almquists konflikt med samhället var. Almquists
bana i verken avslutades med ett formligt
avsked. Så följde försöket att leva idealt
bondeliv i Värmland, vilket ledde till ett ännu
bittrare nederlag, svårt att besegra. Den
djupa schismen med hustrun, som är »dystra
jorden» i »Månsången», och bristen på resonans
i det borgerliga Sverige är andra djupgående
erfarenheter. Hur enkelt borgerliga och
väl-anständigt förankrade ter sig inte de samtida
skaldekollegernas professorliga existenser i
jämförelse med Almquists! Ingen svensk
diktare har störtats så långt ut från det trygga
centrum.
Den som önskar fördjupa sig i det
labyrin-tiska verk, som heter Törnrosens bok, med
sin vilda doft, sin romantik, sin brännande
diskussion av problem som är lika olösta
idag som före 1836, finner i Henry Olssons
arbete den säkraste kritiska vägledning.
Almquist har dock inte bara författat
folklivsbilderna och »Det går an» utan också
»Amorina», »förföljelsemaniens stora diktverk i
svensk litteratur», som i Henry Olssons analys
skänker en fascinerande inblick i ett
»demoniskt» diktarsätt. Sambandet mellan de
raffinerade ödesmelodierna och det söndriga,
sönderfallande instrumentet förefaller inte
längre oförståeligt och oorganiskt.
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
