Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En italiensk renässansarkitekt. Av August Hahr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
August H ah r
analyser i den deskriptiva avdelningen och
i de två sista kapitlen om mästarens stil
och dess utveckling och en återblick på och
värdering av hans militärarkitektur, medan
det, som närmast föregår dessa, behandlar
hans medarbetare och hans skola.
Från fädernestaden Verona, vars antika
monument redan måste gjort intryck på
ynglingen, kom han i
femton—sextonårsåldern till Rom för att söka råd och ledning
för sin utbildning. Det var vid den tid, då
kärleken till fornvärlden och dess
minnesmärken börjat flamma upp i full låga och med
Bramante som ledare en livlig såväl officiell
som privat byggnadsverksamhet träda i
dagen. Den nye påven Julius II:s levande
konstintresse bildar givetvis en ej oviktig
förutsättning. Tyvärr veta vi ej mera om
Sanmichelis studieår, än vad vi kunna sluta
oss till av hans senare arbeten och relationer.
Förf. har i de romerska arkiven förgäves
sökt finna en enda upplysning. Äldre
skriftställare tiga likaledes på den punkten. Då
mästaren så sent som 1535 skriver till senaten
i Venedig, att han tillbragt en del av sin
ungdom i »denna stad» tror jag i motsats mot förf.
icke att han »studerat där några år» utan att
det är en vacker omskrivning för besök han
gjort kanske långt efter åren i Rom, av samma
värde som då han samtidigt omtalar, att han
tillhör den adliga familjen De S:te Micheli.
Det överraskar i varje fall att finna honom
1509 ställas i spetsen för det ej fullt färdiga
katedralbygget i staden Orvieto, som då lydde
under kyrkostaten. Han måste emellertid,
som det framhålles, slutit sig till de
lärjungeskaror som samlades kring Donato Bramante
och Giuliano da Sangallo. Särskilt lierad måste
han varit med den florentinska
arkitektfamiljen Sangallo, av vilken så väl bröderna
Giuliano och Antonio som systersonen
Antonio den yngre med samma tillnamn flyttat
över till påvestaden, där arkitekter nu
börjat efterfrågas. Här blev ju den sistnämnde
med tiden en stor och ledande arkitekt, tills
efter hans död (1546) Michelangelo i denna
egenskap trädde fram på arenan. Med den
yngre Antonio var Michele antagligen vän
och studiekamrat, ty 1513 tillkallar han
denne för att få råd angående katedralens
fasad och kommer även senare i beröring med
honom. Så t. ex. 1526, då båda på Clemens
Vll:s order sändas att inspektera och förstärka
befästningarna vid ett antal nordliga
gränsorter i de då vidsträckta påvliga besittning-
arna. Särskild vikt låg vid Piacenza och
Parma. Men ingenting hjälpte mot
fransmännens invasion, som kom året därpå och
slutade med »il sacco di Roma».
Orvieto-tiden blev långvarig, nära tjugo år. Men det
är föga forskningen lyckats utvinna av denna,
»Micheles dekorativa period», som den kallas
i boken. Resultatet är verkligen magert:
renässanstillsatser på katedralens fasad och
torn, väggdekoren i familjen Petruccis
gravkapell, där det av konstnären sedan ofta
odlade triumfbågsmotivet första gången
användes, och Heliga tre konungars altare i
domen, till vilket han blott synes gjort en
skiss, då skulpturarbetet (efter 1528) utfördes
av annan hand. Och i Montefiascone finnes
intet bevarat av hans och Sangallos arbeten
på katedralen därstädes. Denna blev
nämligen på 1670-talet fullständigt ombyggd av
Carlo Fontana. Huru som helst, det får lämnas
åt framtiden att forska vidare på dessa och
tidigare dunkla punkter.
Med Roms plundring stoppades all
verksamhet där och i påvestaten för övrigt.
Giulio Romano, Rafaels mångsidige lärjunge,
begav sig till Mantua, Jacopo Sansovino
till Venedig och Sanmicheli till sin
fädernestad.
Han är nu fyrtiofem år och möter oss som
en fullt utbildad mästare såväl i den civila
som militära arkitekturen. Talrika
monument ha av traditionen eller forskningen
utpekats i Verona, Venedig och på flera andrå,
stundom rätt avlägsna platser. De
arkiva-liska källorna flöda rikligare. Brev och
rapporter från hans långvariga verksamhet i
republiken Venedigs tjänst finnas i behåll
o. s. v. Likväl kan man ej undgå att förvånas
över, huru mycket tiden förmått utplåna
eller bringa i glömska just av det som kunnat
låta oss följa hans föregående utveckling
och bidraga till en förklaring av hans
mästerskap. Nu först får förf. tillfälle att behandla
och kritiskt sovra ett verkligen imponerande
material, vad monumenten angår icke blott
Micheles egna, utan även medarbetares och
lärjungars verk inom såväl palats- och
kyrkobyggnadskonsten som
befästningsarkitekturen. Den forna oklarheten rörande
omfattningen av hans arbeten och deras datering
har härmed börjat skingras, ny belysning
kastas över hans förhållande till
bastionssystemet och flera andra frågor.
Sanmichelis till ryktet odödliga palats i
Verona, de nästan samtidigt (fr. 1530)
104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
