Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Film. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Film
spelare har framställt dessa gestalter i några
få koncentrerade scener där konturen aldrig
hinner brista. Resultatet är utomordentligt
och vittnar om möjligheterna för en filmens
novellkonst.
Vi är rymlingar från franska
straffkolonierna heter en annan fransk film, som i
flera avseenden är värd beundran. Det är
ett stycke suggestiv förbrytarskildring, med
fångtransport över havet, revolt ombord,
straffarbete i den tropiska urskogen och
slutligen en flykt i overklig, silverlysande dimma.
De olika personerna, ledaren, angivaren, den
dövstumme och andra, framstår alla
individualiserade och ytterligt plastiska, kroppsliga,
samtidigt som de tycks åtföljda av sitt
förflutnas skugga: en realism med halvt
visionära övertoner.
Alarm på Medelhavet är tillrättalagd som
propaganda: internationellt samförstånd i
Miinchenfredens tecken. Den är heller inte fri
från schabloner; människorna är både
sentimentala och överdrivet heroiska; och de
många bilderna av kalla krigsfartyg och grått
hav gör ett nog så dystert intryck. Revolt rör
sig om nationell frihetskamp under Polens
ryska tid, med järngrå fångar som blivit lika
hårda som sitt fängelse. En ung kvinnlig
konspiratör gifter in sig i fängelset, med den
mörke, ryske direktören, och irrar omkring
där som en blond jungfru i en drakborg.
Olika dramatiska standardmotiv bränner
samman i en våldsam slutkonflikt.
Fransmännen håller nu uppenbart på att i
sin film komma i nivå med sina konstnärliga
traditioner. Inte minst genomsnittsfilmerna
vittnar oförtydbart om vitaliteten hos den
franska kulturen och om folkets inre friskhet.
Den ryska filmen har överraskat med två
alster av förunderligt mänsklig konst, som
ävenså vittnar om fonderna av hälsa inom
sovjetsamhället. Kvinnorevolten är den första
ryska färgfilmen, framställd av Nikolaj Ekk.
Trots sin tekniska primitivitet uppenbarar
den en djärv och naiv målarglädje, en
ko-lorism som är omväxlande brutal, suddig,
praktfull och förfärlig. Som sig bör har
framför allt den röda färgen kommit till
användning i en rad flammande eller drypande
revolutionsaffischer: det tsaristiska
fabrikshelvetets brand, överklasskvinnan i
scharlakansrött som vrider sig i dansen likt en
babylonisk sköka, hjältinnans bloddränkta
bandage som fladdrar ut som revoltens fana.
Det finns även andra effekter i rött: omålade
kistor som sänkes i röd jord, röda horisonter
kring scener av hemlöshet, några röda
höstlöv på en gren med vacker stillebensverkan.
Den rätt kolportagemässiga historien
kretsar kring en rykande grottekvarn till
porslinsfabrik där rustika kvinnor arbetar,
lungsiktiga och samtidigt fruktsamma.
Uppsy-ningsmannen är en gammal brutal, rödnäst
vällusting, som står i beråd att förföra
filmens hjältinna, en vacker, röstbegåvad,
faderlös flicka. Medan fabriken utsättes för en
lönande mordbrand firar dess ägare en
dionysisk fest, som illustrerar det oundvikliga
förfallet inom parasitklassen. Den nya
fabrikens invigning blir en kostlig tillställning av
inövat fjäsk och molande missnöje;
fabrikörsfrun sveper den bugande uppsyningsmannen
om näsan med hattplymen och den lilla
knähunden skälver känsligt under situationens
tryck. Slutligen kommer revolten i
porslins-krossningens tecken, med
indignationsblos-sande kvinnor och löjliga marionetter till
kosacker. Alla stela kommunistiska
konstruktioner drunknar i det ryska överdådet, i
folkhavets väldiga svall av kaotiska lidelser.
Ännu bättre är Donskojs film om Maxim
Gorkis barndom med dess flöde av fantastiskt
realistiska bilder från det gamla Ryssland.
Gorkis anda svävar över scenerna:
omutlighet, medkänsla, sorglös livskraft och häftig
protest. Stor natur möts med djupt elände;
människorna ter sig som en besynnerlig
förening av djur och själ, rasande i
våldsamma drifter, besatta av outrotligt livsbegär
även som tiggare, krymplingar och fångar.
Faderlös kommer pojken Alexej till
morfaderns, den oregerlige färgarens hus, där
brännvin och förbannelser flödar, där sönerna
grälar om arvet och riset viner över nakna
barnaryggar. Alexej är redan något av en
kritisk iakttagare och en gripen, förfärad
åskådare, med en diktares både drömmande
och trotsiga ögon. Han växer upp i en värld
full av fattigdomens och lidelsernas tragedier,
allt medan han bevittnar släktens
fortskridande förfall genom utsvävningar och
ondskefull förstörelse.
Vilka öden och gestalter! Där är den
präktiga mormodern, så undergiven i all sin
styrka, ännu med dansrytm kvar i sin tunga
kropp, hon som sjunger likt en sierska om att
ingen kan krypa bak annans samvete. Där
är den glade fostersonen som låter lasta på
sig ett väldigt träkors och bryter ryggen
under bördan, likt en den ryska styrkans
III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
