Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
La ur in
och Hektor talar om »bataljernas särskilda
slag av ömhet. Man är öm därför att man är
obeveklig» och påstår, att det »inte har
funnits en fiende, som jag inte har älskat». Då
infaller Andromake förnumstigt: »Du sade
det nyss, ordentligt dödar man endast den
man älskar.» Andromake tyckte så
mycket om Hektor, men jag kan icke följa
hennes subtila erotiska dialektik, då hon
säger: »Om Hektor inte vore min make, skulle
jag bedraga honom med honom själv.»
Odyssevs, som var mycket vis, undrar om
Helena skulle följt med Paris, om hon vetat
att trojanerna äro impotenta. • Strax förut
har Helena sagt om männen: »Det är
angenämt att frottera sig mot dessa, som stora
tvålar.» Menade hon att Paris var tvålfager?
Ja, vad skall man tänka och vad skall man
tro ? Kanske att något krystat ibland
inmänger sig i Giraudoux’ text.
Ett visdomsord av Odyssevs bör ej förgätas
av sådana, som intressera sig för det
folkpsykologiska och för nationers degenerat
tionstecken. »Det är», säger den
mångkring-drivne, »på deras sätt att nysa eller gå snett
på klackarna som de dömda folken kännas
igen.» Man får lust att tillropa Giraudoux
ett »prosit!»
Herrskapet Eklund var, då Jacques Devals
Min hustru från Paris gick på Oscarsteatern,
på sin egen bulevard. En av deras största
framgångar på Komediteatern var »Tovaritch»
av samme författare. Där var det ett ryskt
par, hustrun storfurstinna, som tog plats som
kammarjungfru och betjänt i en rik fransk
familj. Här i »Min hustru från Paris» var det
nästan lika konstigt och, kan man tillägga,
nästan lika roligt. En amerikansk
mång-millionär står vid konkursens rand. Den unge
sonen hade i Paris hemligt gift sig med en fin
och levnadsglad fransk dam Franfoise—Alice
Eklund, som något oväntat får den idén att
under familjens allvarligaste svårigheter bli
kammarjungfru i f. d. millionärshemmet och
slutligen, då det blir fullständig ebb i kassan,
gratis stannar kvar, då betjänten och
förmodligen även kokerskan givit sig av. Hennes
ingripande är särdeles nyttigt för familjen.
Hon räddar den ruinerade mannen från att
hoppa ut från ett högt beläget fönster i en
skyskrapa. Hon anordnar jungfrukammarens
rätt smala säng till hemlig äktenskaplig
sådan för sig och sin make, unge Eric H.
Carrington—Einar Axelsson. Då atmosfären
är mörkast, är den pigga kammarjungfrun
allas förtjusning, och det hela klaras upp.
Då väcker hon häpnad genom att med fröjd
förklara sig vara i välsignat tillstånd, och då
millionärsparet undrar, om hon ej kan gifta
sig med barnafadern, förklarar hon skrattande,
att fadern redan är gift. Till en viss grad
betänkligt ur moralisk synpunkt är, att
sonen, hennes make, för att något stärka
faderns kredit förlovat sig med en ung
millionärsdotter. I en med stor smak möblerad
salong, som blygsamt kallas vardagsrummet,
utspelas det mesta, något också i den äkta
sängen hos kammarjungfrun, som ju
egentligen är kammarfru. Handlingen är roande
och lagom invecklad. Som millionärsfru fingo
vi här återse fru Stina Hedberg; blond,
vacker och välformad var hon som Mrs.
Laura Carrington och mänskligare än dylika
damer bruka framställas på scenen. Hennes
diktion är också värd beröm. Maken—herr
Ernst Eklund intog även då han var
multi-millionär en andrarangsplats. Kanske är det
författarens mening att påvisa, att så ofta
är förhållandet i amerikanska familjer. Men
det fanns hos honom, då han spelades av herr
Eklund, en trygg trevlighet, till och med då
han som mest funderade på att hoppa ut
genom fönstret, och det är kanske att driva
det flegmatiska litet väl långt.
Sonen var omtycklig och besatt en verklig
humor, och nästan ystert glad och sprattlande
blev han över att bli som han sade »mamma»,
eller pappa som han rättade det till. Men
stycket vilar på unga frun. Det var en fest
att se hennes livfullhet och höra på hennes
näpna brytning och groteska formuleringar.
När hon vid morgonfrukosten skulle servera
mjölk, frågar hon, om hon fick mjölka frun
eller herrn, en fråga, som väckte både hos
herrskapet och hos publiken det största bifall.
Friskt och intensivt uttryckte hon sin kärlek
till maken. Rollen var en av den sympatiska
skådespelerskans många fullträffar.
Clownens paradoxala figur har intresserat,
isynnerhet om han i vardagslag är
melankolisk. Pjäsen De 2 Thompson, skriven av
Serck Roggers och uppförd på Yasateatern,
var nästan förvånande enkel. Men
huvudpersonen, Charles, clown, spelad av den
utmärkte Anders Henrikson, hade en så
omväxlande uppgift, att man kom att tänka
på det franska ordet »toute la lyre». Han
var allt möjligt, full av samvetskval — han
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
