Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fr ån Stockholms teatrar
i Käte Schnitzers ansikte, som blev den
egentliga behållningen av Robert Katschers
musikaliska komedi »Bei Kerzenlicht»,
bearbetad av Kar de Mumma och med den
lyckligt funna titeln Kvällen är min, som stycket
hette på Vasateatern. Några kanske säga:
det var en konstig idé med att tjänstfolket
spela herrskap. Men många veta väl också,
att det är urgamla teateruppslag. Från gamla
Grekland härstammar idén med den förslagne
slaven, använd också i gamla Rom, och i
sekler förekommer i nästan alla länder
betjänten av låg börd men med kvickt ingenium
och har som sådan roat publikum. Och hos
Moliére och Holberg har man betjänten och
kammarjungfrun, som dels — och så är fallet
i »Les précieuses ridicules» — på befallning av
sin husbonde spelar hans roll, dels av lust att
vara herrskap för en natt taga husbondens
eller frökens kläder. Man har alltid tyckt om
att se rollerna för några timmar ombytta.
Det är nu för tiden så ont om betjänter
här i staden, att man även i den svenska
bearbetningen måst förlägga stycket till
»en huvudstad» i största allmänhet. Man
tänker väl närmast på Paris, då det gäller
betjänt, eller Wien, då det är frågan om
kammarjungfru. Det är dessas förlovade
land. Ja finns det ännu dylika små ostyriga
och näpna företeelser i Österrike eller
Ostmark, som det nu heter? Blandade sig ej en
liten melankolisk biton in i det hela, då man
såg och hörde baron Ferdinand von Rommer—
Håkan Westergren, en bra trevlig och
humoristisk baron, och hans Gaston — den lille
store Max Hansen munnas och munhuggas
med Maria—Käte Schnitzer, den utklädda
kammarjungfrun? Verkar det ej som något
förflutet? Kammarjungfrun såg ut och förde
sig så, att man ville säga och utföra »kiiss die
Hand, Gnädige» mellan 7 och 10
eftermiddagen, då stycket spelas, och sedan, då hon
blivit »Kammerkätzchen», låta alla sociala
skrankor falla inför hennes
Liebenswiirdig-keit.
På Blancheteatern har en mycket behaglig
pjäs av irländaren St. John Ervine Min
hustru doktor Carson gått över scenen mer än
hundra gånger. Ledningen lär ha varit något
förvånad över att den gått så bra.
Vi befinna oss i en högkultiverad engelsk
prästfamilj, där Rev. Robert Carson—Olav
Riego väntar på att bli domprost. Hans
hustru är en framstående läkare men möter
Käte Schnitzer—Maria. Max Hansen—Gaston.
Scen ur Kvällen är min.
genom sina radikala åsikter och ej minst
genom sin synpunkt på barnbegränsningen
ett starkt motstånd från viktiga kretsar i
den industristad i södra England, där Carson
är bosatt. Stämningen mellan makarna är
så ostrindbergsk som möjligt. Bob Carson,
kyrkoherdens son med sin första hustru, är
visserligen genom sin skarpa opposition mot
kriget något mera högspänd än de andra.
Hans styvmor är emellertid utan och innan,
hemma och i sin läkarverksamhet, en
idealkvinna utan att vara tråkig. Hon är resonabel
i detta ords vackraste mening. Då hon märker,
att mannen ej kan bli domprost, om hon ej
drar sig tillbaka från sin läkarverksamhet,
så gör hon det för hans skull. Några av
åskådarna undrade med mig, om det är något
sa eftersträvansvärt att bli domprost, att
hans hustru fördenskull måste inställa sin
barnklinik, men sådan var hon, denna det
bästa uttrycket för en radikal, utom hemmet
arbetande hustru. Så gick det emellertid till
i den familjen, där alla voro bra, om också
den unge pacifisten Bob blir häktad för sin
125
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
