Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Georges Duhamel. Romanförfattare och humanist. Av Sten Linder. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Linder
gällande, att han aldrig mött något hat mot
fienden hos sina sårade utan blott hos dem,
som befunnit sig långt bakom fronten. »Jag
avger detta vittnesbörd till dem, som skriva
historien, viss om att de icke skola taga
saken ad notam.» I varje fall möter man
ingenstans detta hat i hans egna böcker, skrivna
och t. o. m. utgivna mitt under brinnande
krig. Vid sidan av den galliska tuppen, som
gör sig bred i kaféernas och tidningarnas
patriotiska tirader, vill han som symbol för
de namnlösa »martyrernas» Frankrike
uppställa den oansenliga lärkan.
I den andra av Duhamels krigsböcker, som
bär den bistert ironiska titeln Civilisation
1914—1917 (sv. övers. 1919), har emellertid
skildringen av martyrerna fått lämna rum även
åt uttryck för författarens harm och satir. Han
har här lyft blicken från sjuksängarna för att
ge en mera mångsidig och reflekterad
helhetsbild av kriget, på samma gång som själva
framställningen har fått en mera novellistisk
och ofta litterärt verkningsfull turnyr; den
anonymt utgivna boken utmärktes också med
1918 års Goncourtpris. I Vie des martyrs
gjorde sig trots ämnet ofta Duhamels
karakteristiska, nästan germanskt färgade humor
gällande. I Civilisation låter han det satiriska
löjet vässa de pilar, han avskjuter mot olika
mål, t. ex. höga men okunniga militära
dignitärer eller sensationshyenor, som ströva
omkring i sjuksalarna ungefär som på en
boskapsutställning. På en punkt försmår han
dock löjets vapen; det är, när det gäller de
chauvinistiska hemmasittarna och de styrande
på ömse sidor om fronten, som ha folkens
öden i sina händer, och för vilka arméernas
människor endast äro siffror. I sin sista
krigsbok berättar Duhamel om en efter
kriget bevarad samling masker av soldater,
som blivit sårade i ansiktet. »Det, som de
blivit berövade, är inte ett ben, en arm,
inte någon av dessa så dyrbara men trots
allt en smula avlägsna lemmar; det är själva
själens spegel, gudomlighetens avbild. Det
är i detta lilla fruktansvärda rum, som
världens herrar borde samlas för att diskutera
fredens angelägenheter.» Kriget har här
brutalt berört själva hjärtpunkten i Duhamels
livsåskådning, hans tro på det individuella
människolivets omätbara och okränkbara
värde. Hans krigsskildring mynnar ut i en
anklagelse mot den tekniska
krigscivilisationen. Han ser färgade soldater konfronteras
med den europeiska teknikens underverk men
upptäcker i deras ögon inte, som han väntat,
en skymt av beundran eller ens förvåning;
däremot erfar han själv inför dem en känsla
av blygsel. »Civilisationen», lyda bokens
slutord, »består inte i allt detta fruktansvärda
skräp, och om den inte finns i människornas
hjärtan, ja, då finns den ingenstans.»
Till Duhamels nu nämnda krigsböcker
ansluta sig hans Entretiens dans le tumulte (1919),
nedskrivna vid tiden för vapenstilleståndet
och fredsslutet. De ha sitt största intresse i
det omedelbara avspeglandet av hans och
mångas vacklan mellan förhoppningar och
desillusioner under dessa dagar. De
förstnämnda kunna nu förefalla oss naiva, t. ex.
den snart övergående entusiasm, varmed han
hälsade Wilson som besegraren av »hatets
och repressaliernas professionalister».
Desillusionen har dock snart tagit överhanden:
»Kriget, som har plågat oss på alla sätt, har
förvirrat oss mindre än denna brutala
morgon-rodnad, som visar oss fredens skrämmande
ansikte.» På en punkt visar sig Duhamel
framsynt: »Om folken fortfara att efter kriget
underhålla stora stående arméer, blir den
kommande freden ingen världsfred, den blir en
smutsig kompromiss.» I kapitlet Legenden
yppar han det innersta syftet med sina egna
krigsböcker: redan i vapenstilleståndets ögonblick
har legenden om kriget börjat att arbeta, och
»det skall komma en tid, då legenden skall ha
segrat. Våra barn skola om kriget, lidandet,
överheten, blodet och äran hysa alla slags
falska och förföriska idéer, lika dem vi hade
före 1914.» Därför gäller det att deponera
sanningen om kriget på ett säkert ställe som
ett testamente till kommande generationer.
Redan tio år därefter, då Duhamel utger
efterskörden av sina krigsnoveller, måste han
dock misströsta om nyttan av sina
depositioner för »en mänsklighet, som ej vill låta
läka sina sår, endast glömma dem».
Ännu medan kriget pågick, kände Duhamel
behov av att även ge en teoretisk
formulering av sin personliga livsåskådning. Det blev
till essäboken La possession du monde (1919).
Man finner givetvis ej någon avklarad
filosofisk tankebrygd i dessa meditationer,
snarast framlagda som ett försök till remedium
i ögonblicken av den djupaste yttre nöden.
De blotta öppet svagheterna och luckorna i
Duhamels tänkande, men trots detta är denna
bok av central betydelse för förståelsen av
hans följande författarskap.
Duhamel anknyter närmast till sin förkas-
154
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
