Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Judiska mystiker. Av Herman Wolhstein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman W oh I st e in
verket »Die chassidischen Biicher» (Hellerau
1928) har Buber givit de första fruktbringande
impulserna till en analys av det legend- och
mytstoff, som kretsar kring Israel Baal
Schem Tob, »ägaren av det goda namnet»
och hans lärjungar. Chassidismen som en
mystisk disciplin blev icke utformad först av
Baal Schem. Typen »chassid», som gör
allvar av åskådandet av Guds immanens i
världen och som motsvarighet härtill av en
absolut själsjämvikts bibehållande vid
fienders skymf och hån, finna vi dokumentariskt
belagd redan i den medeltida tyskjudiska
mystikens huvudverk, den av Jehuda ben
Samuel från Worms (död 1216) och hans
lärjungar komponerade »De frommas bok». De
bestående värdena i denna klassiska
chassi-dism voro icke de teologiska och teosofiska
lärorna utan den till livets alla förhållanden
siktande botdisciplinen och bönmystiken.
Än så länge kunna vi visserligen ej påvisa
någon historisk eller ens någon saklig
förbindelselänk mellan den tyska chassidismen
och den på 1700-talet av Baal Schem
stiftade polsk-ukrainska men ett gemensamt drag
i de geografiskt sett från varandra icke
särdeles avlägsna kultursfärerna är synnerligen
anmärkningsvärt: i båda framträder
mästaren som en egenartad blandning av två
extremen den radikalt oborgerliga, inåtvända
hängivenheten åt det
extremt-individualis-tiska och den borgerligt betonade kärleken
till gemenskapens bestånd. I båda rörelserna
framträder viljan till en gemenskap men icke
som självändamål i politisk mening utan som
ett verktyg för den enskilde »värnlöse»,
vilken genom sin bekymmerslöshet för »det
världsliga» blir i stånd att underlägga sig
de magiska makterna i tillvaron, ett
välbekant drag i 1600-talets »golem»
(homunculus)-motiv. Synnerligen starkt ha dessa
tysk-ju-diska mästare inverkat på sina trosfränders
religiositet fram till nämnda sekel, då den
tyska chassidismen avlöstes av en mera
palestinocentriskt betonad väckelse, vars
anhängare, en liten koloni på 1500 människor,
vallfärdade till det heliga landet för att föra
det gudomliga majestätet (Schechina)
tillbaka från den förnedring, det råkat i,
alltsedan Sabbatai Zwi, mystikernas charlatan,
blivit vederbörligen avslöjad.
Baal Schem fick på sin lott att omplantera
och befästa den spirande Palestina-mystiken
på Podoliens och Volyniens ogästvänliga
stäpper, där han under första hälften av 1700-
talet (1698—1760) förde ett omväxlande liv
som stalldräng, barnlärare och forkarl, allt
under det att kosackhorder under mord och
rov hotade de därvarande menigheternas
existens. Därav kan man förklara den i viss mån
strama hållning, som ofta träder en tillmötes
i de chassidiska legenderna. Här saknas den
naturens färgprakt, som den rika miljön
skänkt en Buddas och Fransiscus av Assisi
bildspråk, men här förefinnes så mycket mera
av etos, humor och översvallande fantasi.
Träffande kallar ock Buber chassidismen »das
unterirdische Judentum», som hos Baal
Schem och hans arvtagare ända fram till våra
dagar segrar över »das offizielle».
Det som gjort den buberska
rekonstruktionen så lyckad beror framför allt därpå, att
kritikern samtidigt är tradent, som i sig bär
deras blod, som skapat legenderna och
liknelserna. Vad som särskilt tjusar den moderna
människan är den dynamiska mystik,
gemenskapskänsla och heliga optimism, som dessa
mästare och övriga chassidiska gestalter
förkunna och förverkliga. Icke själens
bort-döende, de tyska medeltidsmystikernas
»Ent-werden», är deras fordran utan fastmera dess
utveckling, den sig fullbordande själen, som
i strider och strävanden kastar av sig »skalet»
■— de från yttervärlden stammande hindren
■— och slutligen utmynnar i det absoluta.
Hur underbart kommer icke denna mentalitet
till uttryck i de på samma gång drastiska
som kärnfulla orden av en till bön sig
förberedande chassid: jag binder mig med hela
Israel, med dem, som äro större än jag, så
att de genom mig kunna höjas. Mysteriet i
gemenskapens väsen ligger däri, att även det
höga behöver det lägre. Gemenskapens
innersta kärna måste vara kärlek, som först i
chassidismen får sin såväl konkreta som
dynamiska innebörd. Här ett synnerligen
belysande exempel: En chassid omtalar, hur han
lärt sig den verkliga kärleken av en enkel
bonde, som, uppiggad av vinet, frågade sin
vän: »Älskar du mig?» Han fick till svar:
»Jag älskar dig övermåttan». Därpå genmälde
den spörjande: »Du säger, att du älskar mig,
vet du då, vad som fattas mig?» Nu blev
vännen svaret skyldig, själv kom emellertid
chassiden just härigenom till en verklig insikt
om kärlekens väsen: att känna med den
andres behov och bära hans lidanden. Den som
upplever detta, förverkligar med sin
handling den sanningen, att alla själar i grunden
äro gnistor av ursjälen, Gud, och blir genom
160
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
